Precis just nu är #blatteriot en stor grej på Twitter, och precis just nu mår jag riktigt risigt. Ändå vill jag skriva något, kanske något som är längre än de 140 tecken man har till förfogande på twitter.

Att förstå att man är annorlunda när man är fyra eller fem år, eftersom någon frågar var pappa är. Var är din pappa? Vad heter han? Var bor han? Jag vet inte.

Jag vet inte var jag har mina rötter.

Den lilla svenska småstaden, så liten och rar, med sina svennar, finnar och så den danska familjen jag tillhörde. Plus att jag var något helt annat. Jag stod på balkongen och blåste såpbubblor första gången någon kallade mig svartskalle, och jag förstod det inte.

När man är fem år ligger inga värderingar i färger.

Att konstant få frågan ”var kommer du ifrån?”

Att konstant tröttna och driva med folk om det.

Var kommer du ifrån?
Smedjebacken.
Jamen, alltså var kommer du från egentligen?
Egentligen är jag född i Stockholm, men jag är uppvuxen i Smedjebacken.
Men du ser ju inte svensk ut.
Nä, min familj är från Danmark.
(Börjar ofta skratta, sätter skrattet i halsen och frågar inget mer)

Att vara ledsen över att mamma ansökte om svenskt medborgarskap när jag var 11, för hade jag fortfarande haft mitt danska medborgarskap hade jag haft en legitim icke-svensk identitet. Nu är jag bara icke-svensk.

Jo, men du är svensk.

Hur då? Min mamma är sladdsvensk (född i Sverige pga dåligt beslut från hennes föräldrar). Min pappa är inte ens invandrare för han fick inte stanna i Sverige. Ingen ser mig någonsin som svensk.

Jo, jag gör!

Ja, du gör. Och ibland andra också. Som när det hotfulla ligger i luften. När man kan andas elakheter när arbetskamraterna sänker rösten för att prata om sådana där. Mörkingar. Negrer. Turkar. Byt ut mot valfritt ord. HEJ, JAG SITTER PRECIS INTILL DIG! Jag vet att du ser mig som svenne, men titta på mig och gissa vad jag tycker om ditt skitsnack?

Att sitta på en sommarvarm fest med fulla småstadsmänniskor (alltid då fördomarna kommer fram) och någon uttalar sig om att de inte har rätt till rent vatten i Afrika, eftersom negrer är så lata av naturen. De sträcker sig, som max, efter en apelsin.

Men de flesta ser mig inte som svensk.

Att jobba inom hemtjänsten och se oro i pensionärernas ögon när jag kliver innanför dörren, tills jag öppnar munnen och börjar prata. Oj, vilken bra svenska du pratar, jag var så orolig, för du vet…

Att bli synad var jag än kommer: jaha, men du är inte riktigt svensk, va? Du ser lite utländsk ut. (svar baserat på dialog ovan: nej, jag är dansk, det är nog det du ser i mig)

Oftast är det harmlöst, det är ingen som frågar för att vara elak. Men skillnaden, ATT den finns, gör tillräckligt ont.

Att SD ser åt ett annat håll när jag passerar, för jag är inte värd ett flygblad. De ser det på mig. Det gör absolut ingenting.

Kanske är det därför jag bryr mig så mycket. För att jag är en ingen och ett allting. Jag är inte svenne, jag kommer aldrig bli svenne hur mycket mina vänner och min familj försöker göra mig till det. Och vet ni vad det bästa av allt är? Jag kan inte åka tillbaks dit jag kom från, för jag är född här, precis just HÄR!
Egentligen?
Nej, egentligen är jag född i Stockholm, men jag är uppvuxen här.