”…Så hon ville byta mot något för hundra spänn, och jag mindes att det fanns såna här kukringar för hundra spänn. Som hon förklarade det så går inte den manliga utlösningen att stoppa när den väl startat, när prostatan krampar, utan då måste satsen ut.”
”Ja.”
”Så om det då sitter en ring runt då blir det jättetrångt och svårt.”
”Ja.”
”Och jätte-jätteskönt. Så jag tog väl såna ringar då, klart det ska vara skönt.”
”Det är väl bra?”
Jag stannar, drar isär jackan och koftan, säger: ”Ser det ut som att något saknas?”
Hon ser frågande på mig. Jag pekar på mitt kön, säger: ”JAG HAR INGEN KUK!”
Ända sedan han sade att han inte ville ses mer har det slagit mig då och då, att den där leveransen kommer innebära kukringar jag inte kan använda. Jag trodde inte jag skulle bry mig. Det är ju liksom bara kukringar, ingen big deal.
Men så kom hon idag. Hon lämnade alla påsarna till mig, förseglade och märkta med namn, så sade hon: ”Dina ringar ligger i påsen också”, och jag svarade: ”jag blev ’dumpad’, men tack ändå.”
Och det känns. Jag öppnade min påse, i vilken hon gulligt nog hade lagt ned småflaskor med väldoftande badskum, och såg de där jävla ringarna och tänkte på den där kuken som jag saknar och det känns. Jag vet bara inte hur. Är jag ledsen för att hela han är borta? Är jag arg för att jag tycker jag känner igen hela situationen, det här med att bli lämnad med löften om vänskap som alltid dör, eller VARFÖR känns det så jävla patetiskt med ett trepack kukringar som ligger och hånar mig på skrivbordsskivan?
Jag vet inte.
Nu ska jag bada. Jag har avaktiverat min facebook, så helt plötsligt har jag inte så mycket att göra på nätet när jag får tråkigt, och jag har inte koll på någon annan heller. Jag måste börja leva på riktigt, och kommunicera med människor på riktigt. Det är lättare att bada.
