Jag har ju en väldigt lång lista på nyckelord människor har använt sig av när de hittat till min blogg via sökmotorer. Det är en ganska roande lista, till största delen sexuell, ibland rent av äcklig och ganska ofta lämnar den där listan mig med många funderingar.
De senaste två veckorna har jag fått in sökord i listan som gör mig omåttligt nyfiken!
Det var längesedan jag slutade skriva det jag kallar för sexblogg, så den som hittade mig genom sökord om sexbloggar häromkring måste blivit besviken. Jag undrar ju naturligtvis vad de/den letade efter. Någon har även gjort en sökning på ett kvinnonamn, och frasen “från ludvika i porrfilm”. Ja, den som sökte efter den personen (känns inte riktigt okej att skriva ut namnet) måste återigen blivit besviken som hittade hit, och återigen blir jag nyfiken. Vadå för porrfilm? Spännande kanske! Att någon vågar, menar jag. Alla vet ju nästan allt om alla här. Utom jag och den där personen som inte vet vilken porrfilm tjejen är med i då.
Slutpoäng: den som hittar sexbloggar i Ludvika-Smedjebacken området: skicka länk, det är mycket roligare med lokala bloggar inom ämnet!
Jag vaknade igår morse med en grumlig tanke om en varg i huvudet, och jag har ju hört att man ska vara målmedveten och att det är bra att ha något att sträva efter. Jag måste se en varg, sade jag till P, och han frågade om jag menade “vargen”, och jag sade nej. En riktigt varg. Jag måste få se en riktig varg. Varför det?
Jag vet inte varför. Jag vet bara att någonting inuti mig säger att det är så jävla viktigt för mig just nu, att liksom få möta det vilda, det jagade, det som så många människor är rädda för. Inte i något sensationslystet syfte. Inte som en besökare av en djurpark. Inte för att röra upp, röra runt eller vara i vägen. Bara för att på avstånd få se.
Det finns många djur i våra skogar, ända är jag en newbie när det gäller vilda djur. Jag är en asfalterad lägenhetsflicka (jo, du kan få känna på min hud, så jävla asfalt). Jag blir fortfarande till mig när jag ser en räv springa över vägen när jag sitter i en bil. Förra sommaren drog P och jag ut i skogen. På långt avstånd såg jag för första gången en älg, en livs levande älg. Jag blev alldeles tårögd.
Och nu måste jag se en varg. En fri (om än jagad), vild varg. Innan våren kommer. Varför? Jag har ingen aning. Det var så det var i drömmen. Och jag drömde samma dröm i natt igen.
Så det brann igår, ingen big deal. Jag reflekterade inte ens över signalen när jag stod i mitt kök. Den ljuder i 7 sekunder, och återkommer med 14 sekunders mellanrum. Det brinner, säger min mamma när hon ringer, röken är giftig så man ska hålla sig inomhus och ha allting stängt, speciellt i centrum. Är du hemma, frågar hon. Nej, svarar jag, och stannar till med handen på bilhandtaget, jag är på väg till apoteket.
Vi kör genom centrum, det är inte lika folktomt som jag trodde det skulle vara. Några människor är ute och går i lugn takt genom stan. Varför går de ute, frågar hon på det där sättet som barn alltid gör, vet de inte att de kan bli sjuka? De kanske inte har haft någon tv eller radio i närheten, svarar jag. Vi stannar utanför apoteket. Klockan är efter 16, men apoteket är nästan tomt. Fast bara nästan. På vägen hem passerar vi ett helt folktomt McD.
Alla vet att signalen betyder att något har hänt. Alla vet att man ska gå inomhus, stänga alla ventiler, fönster, dörrar, och lyssna på radion eller se på tv. Alla vet. Jag har hittills aldrig varit med om att det händer på riktigt, och när det väl gör det så bryr jag mig inte, utan går på apoteket.
Jag drömde konstiga drömmar i natt. Vid 4 väckte hon mig och ville byta plats, hon ville inte ligga längst ut ifall något skulle hoppa upp från det svarta under sängen och ta henne. Vi bytte plats, och sedan drömde jag om ett rum (som ett garage), och hur vi skyndade oss, hon och jag, att bygga en koja i rummet. Vi var tvugna att skynda oss bygga, och göra matsäck, för rummet skulle stängas om oss. Som ett skyddsrum. Men inte mot någon brand, utan mot andra människor.
Alla pratar om branden idag. Jag sitter på ett café i centrum, och alla pratar om det. Lite förvånat. Som att det aldrig egentligen hände, utan mest var som en dröm. Tänk hur väl skyddade vi är mot verkligheten ändå.
Seriöst, sedan jag var liten, väldigt liten, har folk konstant frågat mig om mitt ursprung. Svaret beror på vem som frågar. Jag är väldigt rasistisk av mig. Om det är en svenne som frågar, så svarar jag Smedjebacken, eftersom det var där jag spenderade majoriteten av mitt liv. Oftast frågar svennen vidare: ja, men, var är du från egentligen? (oftast med en lätt arrogant attityd a la fattar du inte min fråga) Ja, säger jag då, jag är egentligen från Stockholm, det är där jag är född, men jag är uppvuxen i Smedjebacken. Men svennen nöjer sig sällan, utan vidhåller: ja men alltså från början, vilket ursprung, du ser ju inte riktigt svensk ut… Då svarar jag Danmark. Jag var dansk medborgare tills det året jag fyllde 12, då jag blev svenne. Som du. Sedan håller svennen käften.
När någon begår ett oförsvarligt våldsbrott här i stan så står det oftast på löpsedlarna att en man eller kvinna är gripen.
När någon av utländsk härkomst begår ett oförsvarligt våldsbrott här i stan så står det, som i det här fallet, att en kongoles är gripen.
Jag undrar vad det skulle stå om jag någon gång blev gripen för ett liknande brott? En svensk kvinna som egentligen är svartskalle men bevisar danskt ursprung gripen?
En gång hade jag en kriminell pojkvän, vilket resulterade i ett polisförhör. Jag orkade inte gå igenom hela långa historien, så jag gav snabbsvaret när mitt ursprung kom på tal: Italien. Det är förmodligen inte sant för fem öre, men det är i Italien spåren efter min pappa tar slut. Vid rättegången, kanske den dagen jag kom lite sent, var det en av poliserna som frågade om det var ”italienskan” som kom.
NÄR blev ursprung och hudfärg viktigare än brott som begåtts? När slutade upprördheten över att sådant här händer mitt ibland oss upphöra att handla om medkännande med de drabbades familjer?
Det är en liten stad jag bor i. Men det är inte osannolikt att två våldsbrott med fruktansvärda konsekvenser begås. Det är en liten stad. Men det är ingen helyllestad. Ingen präktig, liten, vacker, idyllisk stad med vänliga invånare som glatt hälsar på varandra och önskar en god jul. Vi har motorcykelgäng, neo-nazis, sverigedemokrater, knarkare och droglangare, vi har hemlösingar, yrkeskriminella, våldsamma och övriga människor. Jag dömer dem inte, jag säger bara att de finns. Deras liv, deras val. Men vi kan inte gömma dem i nyfallen snö och säga att lilla Ludvika, här händer väl inget sånt här? Och självklart, när det händer så är det ju dom där invandrarna som är skyldiga. Jag känner honom inte, mannen som är gripen. Jag har träffat honom. Men jag har inte någon negativ uppfattning om honom. Han är som vem som helst. Och det är väl så det ska vara? Att en person ses som vem som helst och blir bedömd/dömd för brottet han begått? Fokus borde ligga på brottet, och det vedervärdiga i utgången.
En gång till: Dt är en liten stad jag bor i, och det är så mycket skitsnack. Alla vet plötsligt allting om alla och hur, vem, när, var. Inte minst varför. Alla vet färg och motiv. Alla.
Ska vi göra ett nytt försök nu?
Blixten hade en strålande statusuppdatering på facebook jag kopierar rakt av:
”Det är tragiskt det som hänt i Ludvika, men jag tycker att folk lägger fokus på fel sak. Skicka era tankar till de som förlorat en make och far istället för att vara så jävla fokuserade på vem som gjorde det och vart dom kommer ifrån. Dessutom kan man ju fråga sig om debatten varit likadan om det varit ett gäng “vita” ligister som gjort det?”
Sedan avslutar jag med en till statusuppdatering från facebook, den här gången från Miss Red:
”Till den stora massan “Ludvikafolk I Allmänhet” vill jag hjälpsamt meddela följande: oroa dig inte.
Om ett halvår kommer “här och nu” att kännas som inget värre än en ond dröm du vaknade upp ur. Om fem år kommer du inte längre att tänka på Det när du passerar Platsen på stan. Om tio år minns du inte längre exakt vilket år det hände.
….och tjugo år in i framtiden har du glömt Det helt och hållet..”
Det är ju så vi fungerar. All klagosång nu, all gråt, aggressivitet, ilska (skvaller, teorier, tankar oach alla som i hemlighet VET medan de visar hur bedrövade de är utåt), för att om ett par dagar trycka ansiktet fullt av julskinka och låta bli att tänka på vad just jag kan göra för att sådant här inte ska hända. Det var ju ändå, precis som alla trodde, en svartskalle som gjorde det. Det är ju dom som ska ändra på sig, inte vi.
Och jag sjunger bara med; I´m the no. 1 swartskalle…
