Jag bor i ett hus på sju våningar med sex lägenheter på varje våning. Det innebär 42 hyresgäster, många av dem bor med sina familjer, och/eller husdjur. På en våning, i en av lägenheterna finns det en kvinna som skriker. Det är inte så att hon skäller, eller låter arg när hon skriker. Det är mer som ljudet ur en skräckfilm, ungefär som ångest. Jag skäms för att säga det, men jag har bott här i två år, jag har hört de här skriken i två jävla år. Det betyder att jag i två år har funderat över vad jag kan göra åt saken, med betoning på funderat. Jag har inte gjort ett skit.. ”Ring polisen”, säger hon när jag berättar om det. ”Men innan de har hunnit hit har ju ljuden slutat (hon skriker ju bara någon minut och sedan blir hon tyst), och jag vet inte ens vem det är som skriker”, svarar jag. ”Ring ändå”, säger hon, ”om det har pågått så länge så finns det säkert redan papper hos polisen, de vet redan från vilken lägenhet det kommer”. Det verkar logiskt. Men för ett ögonblick tänker jag efter, och hur jag än väljer att formulera mig kommer jag låta fördomsfull: ”majoriteten av hyresgästerna i huset är invandrare. Jag tror inte kvinnan skriker på svenska, även om hon inte artikulerar tydligt, och om hon är invandrare är risken stor att det inte finns några andra anmälningar hos polisen”.
Hur kommer det sig att jag tänker så?
Det är över tio år sedan, men jag minns det än, väldigt tydligt. På gammelgården i Ludvika höll Mikael Strandberg och Titti Lundin Strandberg en föreläsning om sin resa till Patagonien. Titti berättade att hon som kvinna var helt utlämnad åt mannen hon reste med, eftersom han var den som blev tilltalad när de mötte människor. Hon var enbart ett bihang. När hon sedan kom tillbaks till Sverige såg hon samma sak hända invandrarkvinnorna här.
I Sverige tycker vi nog att vi är ganska jämställda, trots att vi inte har någon Fru gårman och så vidare. I jämförelse med många andra länder har vi det bra: vi aborterar inte flickfoster med flit, kvinnlig omskärelse ses som stympning, vi behöver inte vara oskulder när vi gifter oss, och vi ska helst inte vara några hemmafruar utan minst lika karriärinriktade som enbart männen fick vara förut. Men hur gör vi med de kvinnor som kommer till Sverige då? Tar vi in invandrarkvinnorna i vårt samhälle? Eller ser vi dem bara som offer för sina kulturer? Vilken plats har invandrarkvinnorna i vår lilla stad?
Jag ringer Titti för att prata med henne om invandrarkvinnornas situation i Sverige.
- Männen är ansiktet utåt, säger hon. Många kvinnor faller i skymundan, eftersom det är männen som har kontakten med samhället.
Är inte det att generalisera? Eller att definiera invandrarkvinnor som grupp, skilja dem från begreppet kvinna, enbart för att de kommer från ett annat land?
- Det är ingen skillnad på kvinnor runt om i världen. Oavsett kultur och religion är vi alla likadana, säger Titti. Hon talar varmt om de upplevelser och erfarenheter hon fått genom sina många resor runt om i världen.
- Vi har ganska lika koder, vi bryr oss om familjen, barnen, tar hand om våra gamla. Vi har samma ansvarskänsla, samma driv. På tu man hand är vi alla likadana.
Hon återkommer flera gånger under intervjun till just det, likheterna, för att understryka vikten av det hon säger;
- Vi är precis likadana. I Massajland skulle jag vara med kvinnorna, de drog mycket i mig. Jag deltog i deras diskussioner när männen inte var närvarande, och det var så roligt för det var precis samma snack som vid en syjunta hemma, förstår du? Det var snack om män, hur männen är, de härmade dem, diskuterade storleken på deras snoppar och skrattade. Precis som hos oss.
Men hur är det när vi inte är på tu man hand? När det inte bara är kvinnor närvarande? Jag bestämmer mig för att prata med Guildo Barlani, föreståndare för Frändskapshuset; mötesplatsen för människor från alla kulturer och länder.
- Som det ser ut nu är det flest män som besöker oss, säger Guildo. Kvinnorna stannar hemma och lagar mat och tar hand om barnen, medan männen kan gå ut och göra vad de vill. Det är en kulturkrock. Och ofta behöver kvinnorna tillåtelse från sina män för att till exempel vara aktiva inom den här sortens gemenskap.
- Många anser att det här är en invandrarfråga, fortsätter Guildo, många anser att det är upp till SFI eller integrationsenheten att göra allt, men så är det inte. Det här är en fråga om demokrati. Om Sverige, som land, tar emot ett antal flyktingar så är det upp till hela samhället att informera och visa hur det går till. Grannarna kan berätta om hur man gör med tvättstugan, till exempel. Föräldrar kan berätta för sina barn om de somaliska kvinnornas kläder, och så vidare. Det är upp till oss alla.
Titti är inne på samma spår när hon pratar om informationsspridningen.
- Det viktiga är att stötta och ge information. Och att inte stänga in de nyanlända på integrationsverkets ”förvaringar”, det blir ju som ett fängelse. I synnerhet kvinnorna behöver kontaktnätet i samhället för att inte bli helt isolerade med sina män.
Så, vad för en medmänniska är jag, egentligen? Jag hör någon i mitt hus som skriker, som kanske behöver hjälp, och jag ringer inte polisen eftersom skriken tystnar på en gång. Om det är som jag antagit, en invandrarkvinna, har hon tillgång till de resurser som finns? Känner hon till en sådan enkel sak som kvinnojouren? Känner hon till allt om det svenska samhället som jag känner till och tar för givet?
För några sista frågor, om den här situationen, ringer jag polisen på 114 14. Jag förklarar för kvinnan som svarar att jag hör de här skriken, att de låter hemska, men upphör efter så kort stund och att jag inte har någon aning om från vilken lägenhet det kommer. Hon säger att hon tycker jag ska ringa polisen nästa gång det händer.
- Har vi möjlighet, så skickar vi en bil. Även om du inte kan säga från vilken lägenhet det kommer, så kanske du kan avgränsa lite, till exempel från vilka våningsplan det låter som det kommer från. Eller om det finns någon du kanske misstänker, när det handlar om att hjälpa andra får man vara lite fördomsfull, avslutar hon med att säga.
När jag påbörjade arbetet med det här trodde jag att jag skulle mötas med misstänksamhet och suckar om fördomsfullhet. Jag trodde att de människor jag pratade med skulle undvika frågan om skillnaden mellan könen. Men alla har varit noga med att påpeka att det finns ett problem, en skillnad mellan de invandrarkulturer som finns här och vår svenska kultur.
- Mycket handlar om makt och kontroll, säger Titti, ofta är det inte ens religionen som säger att det ska vara på ett visst sätt, det handlar inte om religion, utan om mannens kontroll över kvinnan. Det är viktigt att nå ut med information.
Även Guildo anser att nyckeln ligger i information:
- Det handlar om att sprida kunskap, och om legitimitet. Vi behöver fler invandrare som arbetar med integrationsfrågor, både män och kvinnor. Invandrare har större legitimitet när det handlar om att nå ut med informationen till nyanlända. Hur lever män och kvinnor i Sverige? De måste få veta, få ta del av skyldigheter och rättigheter.
Jag har problem med auktoriteter. Jag tycker inte om poliser. Så det känns som en stor grej, det där med att ringa. Men jag har kommit fram till en sak. Man kan diskutera i en evighet, byta ord och vinna låtsaspoäng. Man kan kämpa för fru gårman, hen och rosa klänningar på pojkar. Men så länge kärnan inte ändras blir ett samhälle inte jämställt. Då är allt förgäves. Och jag är ingen medmänniska/medsyster om jag (som de andra boende i det här huset) inte gör något åt saken. Om jag inte försöker ändra något i mönstret, i den vardagliga kärnan här, oavsett den skrikande kvinnans nationalitet. Är hon en invandrarkvinna så är hon ännu mer utlämnad åt oss medmänniskor, eftersom vi vet hur vårt lilla land fungerar.
Men mer då, vad mer kan jag göra? Jag kan inget om integration, och det känns som det finns många fällor att trampa i.
- Behandla varje kvinna som en syster. Hälsa. Gå fram till dem, gulla med deras bebisar, som du skulle göra med en svensk kvinnas bebis. Låt dem få vara med i gemenskapen, låt dem få ta del av allting. Människan är ett flockdjur, säger Titti, och en sådan enkel sak som att se dem, och hälsa, kan göra enorm skillnad.
Disclaimer: Om någon svart-vit människa läser och tolkar det som jag menar att alla invandrarkvinnor blir slagna av sina män vill jag påpeka att det INTE är vad jag skrivit, och inte är vad jag menar. Däremot menar jag att kvinnorna kommer i skymundan när det handlar om integration eftersom de inte tar lika stor plats, och att var och en av oss kan göra skillnad precis här och nu.