Han sade att när man känner igen någon från någonstans, som från ett tidigare liv, så måste man kunna tillåta den personen att leva tillsammans med någon annan nu. Förstår du, prinsessan, frågade han mig och jag nickade, ledsen men ändå lättad. Precis just då slutade jag. Jag släppte taget och det var skönt.

Men ibland faller jag, det är dåliga vanor, som att bläddra igenom den jävla rapporten min statistikmätare skickar mig varje natt, och jag faller. Jag har fortfarande släppt allt, men det betyder inte att det gör mindre ont.

Nili Tal har gjort en dokumentär som på svenska heter ”Kärleksjakt efter 60”, och som handlar om henne själv. Om kärlek. Om att vilja ha någon att älska, och att få känna sig älskad, oavsett ålder.

Jag såg delar av den istället för att plugga.

En sådan märklig sak, tänkte jag. Att göra en dokumentär om sökandet efter kärlek. Att vara så naken och uppriktig med avsikterna: jag vill ha kärlek. Jag vill ha någon som älskar mig. Är inte det märkligt?

Men jag insåg, efter en stund, att det nog enbart är i min värld det är märkligt. För jag törs aldrig leta efter kärlek. Jag törs aldrig förvänta mig den sortens känsla hos de människor jag möter, i synnerhet inte när det gäller intima relationer med män. Jag kräver det aldrig. Jag vågar inte. Jag känner mitt eget värde, och vet att jag alltid skulle bli avvisad. Jag vågar inte känna att det är något jag vill ha, än mindre säga det högt inför andra.

Dokumentären fick mig att tänka på det där med försvarsmekanismer. Som att jag ofta stöter bort människor, så jag slipper bli bortstött. Jag skrev ett inlägg, när jag fortfarande var Alice i Underlandet, om det här. Ni får det nu.

2010-05-01
Det är så konstigt att det ska ta sådan tid för mig att inse hur saker egentligen ligger till, hur jag själv fungerar, det är som ett stort åskmoln i vägen för mig själv och då tar det tid. Innan molnen skingras. Innan jag kan se klart.

Jag tänker på porslinsögon.

Ibland så tror jag att jag ser ganska vanlig ut på ytan, min hud ligger som den ska, som ett skal över mig, jag är uppbyggd av ben och kött och blod och senor och allt annat, men där finns också kallt stål, ett mekaniskt urverk i mitt huvud. Jag producerar mina egna tankar och drömmar, jag gör min egen verklighet till sanning. Ibland så tänker jag att människor ser rakt igenom mig, att de vet, men för det mesta ser jag nog ganska vanlig ut.

Jag tänker att jag är trött på att leka lekar med män, för jag kan inte spelreglerna, så då låter jag bli. Jag tänker att jag inte behöver någon man. Jag tänker att jag behöver reda upp mitt liv, må bra, ta hand om mitt barn. Det är tid för henne och mig just nu. Jag kan inte hantera en relation just nu. Jag vill inte. Helt utan min påverkan mals tankarna fram mellan grova kugghjul.

Jag tänker att jag kanske inte är skapt för relationer, att jag kanske är en sån där som inte kan ha ett förhållande, en sådan som kanske trivs bäst med fler män som kan tillfredsställa olika områden i livet, vid behov, och där jag kan få finnas för dem, ibland, vid behov.

Det var inte förrän idag som jag insåg att allt det där är mekanik. Det är ett maskinverk uppbyggt av rädsla. Jag är rädd. Jätterädd. Egentligen. Men åskmolnet, eller rökpelaren, som den långa skorstenen spyr ut, döljer de egentliga avsikterna. Jag har ingen relation eftersom jag inte är kär. Och jag är inte kär eftersom jag hela tiden undviker att känna något alls. När något känns för bra pausar jag mig själv ett tag och fokuserar på annat. Jag undviker att känna något eftersom jag inte vill ställa krav. Jag ställer inga krav för jag vet inte vad jag kan förvänta mig för respons. Jag vet inte om jag har rätt att ställa krav. Jag vet inte om jag har rätt att bli älskad. Jag är rädd för att inte vara älskad. Och då är det bättre att välja ensamheten själv.

Jag undrar hur länge jag har varit utbytt till den här mekaniska dockan som ska föreställa mig.