Ett helvetes fruntimmer eller ett helvetesfruntimmer?

Postat i dagbok by

Jag hade ställt balkongdörren på glänt för att vädra ut alkoholångorna, och jag vaknade någon gång under morgonen med vitt ljus rakt i ögonen och ljudet av smattrande regn överallt. Det kändes då som att allting skulle bli bra, sedan somnade jag om.

Satan blir inte bakis så jag vaknade utvilad. Men jag hade grus i bröstet av andra anledningar.

Solen sken en stund och jag jagade bort både spindlar och spindelväv från balkongen. Det har börjat gro i mina lådor, trots att jag sådde frön i plantjord och inte i såjord. Det är sånt som har betydelse för den här dagens berättelse.

Mycket känns tvetydigt, spegelvänt, och jag hittar inte den rätta betydelsen. Jag vet inte längre vad jag vill eller vad jag tror. Om jag tror.

What is in a name?

Postat i dagbok, musik filmer & youtube by

Visst är det Shakespeare, som I Romeo och Julia, skriver något om rosens doft, att den är densamme även om namnet är ett annat?

Hon frågade mig om jag var ledig på nationaldagen, kvinnan från kulturförvaltningen. Jag svarade ja. Hon frågade om jag kunde tänka mig att jobba en timme ungefär. Jag svarade ja. Det visade sig handla om namnuppläsning på scen. Anledningen till att hon frågade just mig var för att ingen annan ville läsa listan med namn på Ludvikas nya svenska medborgare.

När jag fick listan skickad till mig började jag efterforska. Jag frågade vänner från respektive land hur namnen skulle uttalas. Och några av mina svenska vänner sade att det nog inte var så viktigt att det blev precis rätt.

Men då tänkte jag på den här dikten.

Det Hiwot säger försöker jag tänka på dagligen när jag möter människor. Att alla förtjänar bemötas med respekt, att jag försöker uttala namnet rätt och att jag gör det utan att skratta, utan att förlöjliga eller försvenska. När jag inte vet eller känner mig osäker så brukar jag fråga, säger: kan du säga ditt namn för mig? Och när de säger sitt namn upprepar jag det högt och försöker lägga det på minnet till en annan gång.

Under eftermiddagen igår fick jag en lektion om arabiskans H. Under natten drömde jag om namnen. Och idag var jag nervös, jag stod nedanför scenen och väntade på att politikern skulle bli färdig med sitt tal och presentera mig. Mitt papper var fullt med anteckningar, så jag skulle komma ihåg hur bokstäver skulle uttalas och hur namnen ska betonas. Och till slut var han färdig, till slut var det min tur, och han sade: ”till min hjälp har jag Sandra CHRISTENSEN”.

Jag tänkte att jag kan ju inte göra sämre ifrån mig än honom i alla fall, och så var nervositeten borta.

Det som egentligen aldrig är

Postat i dagbok by

Han sade att det lättaste sättet att teckna av en människa, verkligen få henne på plats på papperet, inte var genom att teckna människan utan genom att teckna den for en som egentligen inte finns. Området mellan kroppen och väggen. Glipan mellan armen och bålen. Alla mellanrumsformer.
Det händer fortfarande att jag kan fastna i en mellanrumsform och inte se så mycket annat. Jag kan verkligen förälska mig i platsen mellan två konkreta delar just för att det är mellanrummet som konkretiserar allt. Utan mellanrummet finns inget.

Vintersaga

Postat i dagbok, dejting & antidejting by

Jag minns att snön föll. Jag minns att himlen var mörk. Jag tänkte då att det var som vanligt, att det var så många ord utan substans, och att det skulle bli som alla andra gånger. Så jag gick. Jag hoppades inte. Jag trodde aldrig på det. Jag gick, jag kramades med mina vänner, sade hej då och fast jag inte trodde så bultade det så hårt i mitt bröst. Jag hann gå en ganska lång bit, nästan ett kvarter, innan jag bestämde mig för att vända om, för att det här nog var sista eller enda chansen.

Jag mindes den där handen som sökte min under bordet där ingen kunde se, så jag vände om.

I tio minuter stod jag ute i snön, jag frös medan jag väntade, och när alla lampor släcktes gav jag upp och började jag gå hemåt igen. Innanför jackans värme och luvans skydd, under snöflingor som föll från en svart himmel var jag kall och tyst. Och sedan ropade han på mig.

Kunde jag göra om och göra rätt så skulle jag börja där. Vissa sagor är aldrig menade att bli berättade, än mindre skrivna. Kunde jag göra om så skulle jag gå ut i vinternatten, vända upp ansiktet för att möta snöflingorna ett ögonblick och sedan fortsätta gå, och aldrig vända om. Det blev en onödig omväg för att komma hit där jag är nu.

Det här är sådant jag behöver få ventilera och släppa för att kunna skriva en ny saga. Det finns redan en början, det låter ungefär så här:
det finns en man som tycker om mig. Jag vet det, för det har han sagt.
Jag gillar dig, sade han.
Jag gillar dig med, svarade jag.

Slå sönder mina fördomar

Postat i dagbok, say what?! (citat) by

I en av alla de böcker jag läser om islam står det skrivet att muslimer ofta ser det som något dåligt, nästan ömkligt, när en människa bor själv. Att man ska leva tillsammans med någon för att få ett bra liv. Jag tycker att det har förklarat hur det kan komma sig att så många av de muslimer jag möter blir alldeles tysta när de frågar om jag är gift och jag säger att jag lever ensam. Tysta och lite förfärade. Förvånade. Oförstående. En del försöker muntra upp mig: du vet, du har ju fortfarande chansen till ett bra liv, du behöver bara skaffa dig en ny man…

Tre praoelever, egentligen bara två men den tredje är en bonus. Vi sitter runt ett bord, har hängt hela dagen och börjat vänja oss vid varandra. Den ena tjejen, bonusen, frågar mig om jag är gift.
Nej, svarar jag.
Varför inte det?
För att jag inte har någon att gifta mig med.
Men du har väl en pojkvän då?
Nej.
Va? Har du inte?
Nej. Jag förstår inte varför alla blir så förfärade över att jag inte har någon man i mitt liv. Som om det vore synd om mig. Är det verkligen så hemskt, jag förstår det inte? Det är ju så här det är i Sverige, är det verkligen så konstigt?
Men du är ju så fin, säger hon då.

Jag dog en smula där, generad över det mycket söta i hennes uttalande, och över mina egna fördomar om kulturella (religiösa?) skillnader som jag lät komma i vägen för människan/individen.

Postat i dagbok by

Sedan jag började min praktik i oktober har jag lärt mig att höra skillnad på arabiska och somaliska. Jag har vågat de båda språken i min mun (jag är väldigt blyg när det gäller att lära nya språk) och kan känna igen enstaka ord. Jag har ringt migrationsverket minst tusen gånger och memorerat numret till handläggaren som aldrig svarar när jag ringer. Jag har byggt upp ett kontaktnät både bland våra besökare och bland myndigheter. Jag har blivit organiserad med papper i plastfickor och numrerade register. Jag har hip hop-handslags-hälsat på alla coola killar som vant sig vid min närvaro. Jag har lärt mig namn och memorerat ärenden. Jag har besökt moskén med slöja över håret. Jag har ätit sambusas och baklava. Jag har fyllt i massor av blanketter. Överkommit min telefonfobi. Haft 127 som placering i telefonkö och ändå inte lagt på luren. Jag har talat inför stora grupper både med och utan tolk. Bokat föreläsningar. Fört fram frågor. Jag har känt närvaron av gud när jag hör någon be. Jag har undrat över densammes val när jag hör någons livsberättelse. Just nu är jag på precis rätt plats, gör precis rätt saker. Och jag älskar det.

Vilddjur

Postat i dagbok by

Hon försöker alltid få mig att beskriva mig själv, och jag kan helt enkelt inte, varje gång blir jag tyst. Jag vet ju ungefär varför hon gör det, och vad hon väntar sig för svar, men jag hittar inga ord.

De senaste dagarna har jag dock hittat något, en flyktig bild (hon gillar när jag beskriver bildligt, symboliskt) som säger en del om vem jag är. Jag har inte läst böckerna, men jag såg den enda filmen som kom, Guldkompassen, du vet? Människornas själar har en form, som ett djur, och går alltid sida vid sida med människan. Och innan den lilla själen bestämt sin form så ändrar den skepnad från och till. Filmen (eller boken) handlar ju om en liten flicka vars själ ständigt snor kring fötter eller flaxar kring huvudet på henne, vill inte stillas. Om jag skulle beskriva mig själv på något sätt så är det som den delen. En liten själ som inte bestämt form, som slinker in mellan fötterna och när någon nästan får tag på något, svansen kanske, så ändrar jag form för att klättra eller flyga alldeles ur greppet. Allt du har kvar i händerna är ett par hårstrån. Och det lilla fågelhjärtat mitt pickar så hårt i bröstkorgen.

Det krävs tålamod, varsamhet och stort lugn för att jag inte ska bli rädd.