Den lilla tid jag sitter vid datorn renskriver jag ett par gamla dagboksinlägg här och där, och sedan tänker jag.
Vissa saker blir så självklara. Vissa saker har jag helt glömt bort och blir smärtsamt påmind om. Och en hel del saker gör mig arg.
Som den där grejen med G förrförra sommaren. Jag liksom halkade in i ett förhållande med en man som hade sitt liv klart för sig, som var väldigt bestämd, och som inte kunde kommunicera alls. Jag, som inte kan leva utan ord, träffade en man som inte ville eller kunde använda dem. Men jag lät det hända för det var ganska bekvämt. Det var så okomplicerat och självklart. Jag glömde bort att jag kanske inte är så jävla okomplicerad jämt.
Ju sämre jag mådde, desto sämre hanterade han det. Han var den där killen som lämnade mig pillersovandes i en olåst lägenhet tillsammans med min då 4-åriga dotter. Jag försökte prata med honom, förklara varför mitt psyke kraschade, han nickade men förstod inte. Jag öppnade mig och visade mig naken, och han nickade, men kunde inte ta emot mig. Så jag vände mig till de vänner jag kunde lita på varje gång jag kraschade. Och han kände det som jag knuffade bort honom.
Jag minns att han skrek åt mig i telefonen. Jag minns att jag slängde på luren i örat på honom. Sedan vägrade han prata med mig. Jag tror jag blev inlagd en vecka första gången, han hälsade inte på en enda dag. Han skrev i något sms att allt han hade kvar för mig, känslomässigt, var hat och besvikelse. Tid passerade, och sedan ville han ses, prata, lyssna. Förstå. Så vi sågs hemma hos mig, han lyssnade, var inte intresserad av att prata, och försökte sedan förföra mig. Jag skyllde på min mens, sade att det inte gick. Och det var kanske tur, för sedan bröt han den där kontakten igen efter det.
Det absolut roligaste är att Pat träffade honom på krogen för ett tag sedan, och att han (som vet att Pat står mig nära och fanns där då, förrförra sommaren) bad honom om ursäkt för att han inte kunde hantera det när min depression förvärrades.
Kom igen? Vad är det för kille?
När jag läser mina gamla inlägg så ser jag ändå värme bland all skit. Han betedde sig uselt, och jag skrev ändå varmt om honom. Men allt jag så här i efterhand känner är, för att citera honom: hat och besvikelse.
Det var mitt senaste förhållande. Sommaren 2010. Jag tänker att det inte är konstigt att jag är lite rädd för det där med kärlek och förhållanden. Eller att jag känner att jag inte fungerar i ett förhållande. Jag kände då att allt var mitt fel, för att jag är psykiskt instabil och inte klarade av att hålla fasaden uppe. Men precis just nu, medan jag sitter här och skriver, så inser jag att det inte är så. Felet ligger i sammansättningen. I kombinationen av honom och mig. Jag vill inte ha ett förhållande med en människa som inte kan prata, som inte kan förstå, som inte kan tänka eller känna. Någon som behöver fasad utåt.
Jag vill ha en människa som vet hur fan det känns. Som vågar prata. Som vet att ytan spricker ibland, att det där med att ömsa skinn faktiskt är något bra och att solen går upp i morgon igen även om allt var kolsvart idag. En människa som accepterar (och tycker om) hela mig: med alla mina delar. Och jag kräver naturligtvis inget utan att vara villig att ge precis samma tillbaks. Frågan är väl snarare om någon sådan människa finns? För även om mina nyvunna insikter känns bra så ligger den där grundkänslan kvar, om att jag är en sådan där människa som är ganska omöjlig att älska hel och hållen.