Ska inte reptilhjärnan sköta det där? Ska inte reptilhjärnan säga ”oj, brist på det här och det här” och så blir man jättesugen på något? I de flesta fall fett och socker. Ibland, när det gäller vitaminer och mineraler man har brist på, så blir man sugen på just det som innehåller bristämnet. Som i somras när allt jag åt var honungsmeloner.

Varför fungerar inte min kropp? Jag tror jag har gett upp egentligen.

Jag vaknar med ångest alla mina morgnar. Utom vissa helger. De morgnar då jag slipper vakna ensam och får vakna långsamt, sådana morgnar är ångestfria morgnar.

Imorse somnade jag om. Det var alldeles i gränsen mellan ljus och mörker när jag vaknade, konstaterade att jag var ensam (mycket märkligt, för jag vill minnas att det i drömmen fanns någon hos mig, men jag vet inte vem) och somnade om. Jag undrar varför min ångest alltid förhåller sig till ljuset ute.

Jag låg i sängen en stund och funderade, och jag tänkte att jag verkligen, verkligen tycker att människor borde få ta livet av sig om de vill, utan att skuldbeläggas. Jag har ändå människor i mitt liv. Ensamheten äter upp mig oavsett. Hur är det inte för de människorna som känner sig helt ensamma? Hur kan någon, som inte varit där, närvarande i personens ångest, uttala sig om huruvida en person gjorde fel eller rätt som tog sitt liv?

Nu ska jag skita i den här pissdagen och lägga mig i sängen igen. Jag ska först komma på hur i helvete jag ska kunna publicera det här inlägget och få de som läser att förstå att det enbart är tankar. Det är inte självömkan. När jag läser ser det ut som självömkan. Men där jag är finns det ju liksom inte plats för sånt alls. Äh, jag orkar inte bry mig.

Varje år har jag allajävlahjärtansdagsångest. Precis. Jodå, jag vet att det är en kommersiell fjantdag som inte betyder något, jag vet att det finns massor av människor som avskyr dagen lika mycket som jag, som är totalt anti-alla hjärtans dag och som inte firar den för det är en dag som alla andra.

Och nej, jag behöver inte påminnas om att jag är den där tjejen som droppar bittra kommentarer när par kysser varandra, som gör kräkljud när jag hör gulliga saker och som vägrar se romantiska filmer eftersom jag säger att de gör mig illamående.

Men det handlar inte om det, inte ens lite.

Grejen är ju den att alla vi som inte gillar alla hjärtans dag gör det för att vi inte har någon att fira den med, antingen för att det inte finns någon alls, eller för att den som finns inte bryr sig speciellt mycket om den där dagen.

Och det är inte en dag som alla andra, varenda en av oss vet vad för dag det är, det är därför vi är anti den dagen. Om det bara vore en dag, vilken som helst, så skulle det inte finnas något att sucka över eller irritera sig på.

Och nu när jag erkänner att jag vet vilken dag det är, att jag har lite ångest över att sitta ensam och häcka (jo, min dotter är hos sin pappa hela den här veckan) så erkänner jag att jag förväntar mig massor av blomsterbud för jag är ju helt fantastisk och älskvärd!

.

Seriöst, det här är en jävla skitdag. Och nu syftar jag på idag. Jag försökte vara lite fyndig i alla fall.

Snitta där det stramar åt
Obunden
Fjättrad

Din kod omprogrammerad
Lustlöst
Ångerfullt

Har du ägt något så billigt
Aborterad
Bortskänkt

Som jag leker dig kantstött
Närgånget
Vårdslöst

Som du följer mig tillgivet
Obekräftad
Tvungen

(Länk?)

Ändå skriver jag här Barbies försvarstal.

Jag vet inte ens varför.

Kanske för att det känns som hela världen är så jävla benhård och allvarlig när det gäller barn, genus och uppfostran. Det handlar om barn! Mina åsikter är mina. Vi kan presentera åsikterna för våra barn. Ge dem en stabil grund att stå på tills de kan välja själv vad de tycker tänker och känner. Men det måste finnas plats för mjukhet också. En plats för livsglädje.

Min dotter är ju en rosa tjej-tjej och jag supportar henne som fan. I början tyckte jag det var lite pinsamt att allt skulle vara så rosa, för som förälder idag ska man visa barnen alternativen. Men trots att vi gjorde det, hennes pappa och jag, så blev rosa favoritfärgen. Klart hon ska få vara en rosa tjej-tjej.

Barbiefilmerna är ju så rosa de bara kan bli. De är söta också, gärna glittriga, lite magiska och med en helylle-amerikansk moralkaka i varje film. Jag kräks ju, men jag kan å andra sidan inte heller se romantiska komedier, så naturligtvis håller jag på att explodera var gång Barbie vräker ur sig något floskligt.

Jag känner mig bitter som vill stänga av filmen när den är slut och säga till min dotter att det inte är så där livet är egentligen. Inte ens lite.

Men trots att bli nedsprutad av billig parfym är värre än döden, trots att prinsessa och hovdam är de viktigaste jobben som finns, och trots att det är så mycket rosa, glitter, fasad och perfektion, så finns där faktiskt något mer.

Prinsessakademin: En prinsessa (alla flickor har prinsesspotential) måste ha personlighet och självförtroende. Man måste tro på sig själv för att komma någonstans.

Den perfekta julen: Trots att Barbie verkar vara så jävla perfekt så inser Skipper (lillasyster) att Barbie tar emot hjälp från andra för att fixa allt hon lyckas göra. Att hon ber om hjälp. Att Skipper hela tiden haft en bild av sin syster som int stämt överens med verkligheten och att alla behöver hjälp ibland.

De tre musketörerna: De säger att kvinnor inte kan bli musketörer, men man kan göra vad man vill, bara man jobbar hårt och utmanar gamla tankebanor. I slutändan är det tre unga kvinnor som föräras titeln musketör efter att ha räddat prinsens liv.

Tummelisa: Bortsett från det uppenbara miljöbudskapet (älvornas äng är på väg att förstöras och det blir en kamp mor det stora företaget som ska riva och bygga ett köpcenter) så  nöts det in att ingen är för liten för att göra en förändring. Och jobbar man dessutom tillsammans många små, så grejar man biffen. Plus att materialism suger.

Genomgående för alla filmer är att man inte ska vara egoistisk, att man ska vara en bra vän, finnas till för varandra, lyssna, kämpa, jobba, aldrig ge upp och inte släppa taget om de människor man älskar.

Vad jag sedan än vill säga om hur filmerna slutar, där det goda alltid segrar, hör egentligen inte hit. Inte heller vad jag tycker om animationerna, präktigheten, de förutsägbara historierna eller den där naiva, ljusa och jävligt irriterande rösten Barbie har i de svenska filmerna.

Poängen är att värderingarna filmerna lär ut är fan så mycket vettigare än en hel del skit som visas på tv. Fast jag föredrar naturligtvis när min dotter vill se på Shrek. Men det är väl inte så konstigt.

Istället skriver jag om feber. Någonstans under gårdagen började jag bli riktigt hängig, och jag tänkte att det var för att jag var trött. Fysisk aktivitet = trötthet. Men det började svida i ögonen också, och jag landade i sängen intill min dotter som snorade, snorade och snorade. Idag har vi varvat sängläge med sofflägen, båda två snoriga och förkylda. Nu är hon hos sin pappa, på hans soffa (med feber), och jag hänger i min soffa med “Due date” påslagen.

Det slog mig, i samma sekund som Ethan Tremblay (Zach Galifianakis) gjorder entré att om jag vore en filmkaraktär så skulle jag vara Ethan.

Det är väldigt mycket skitdag idag, och jag tänker nu krypa ner under mina två täcken och ta kväller. See y’all imorn.

Så fick jag också mig en Lila Varg från Kondomeriet.se. Jag packar upp den hemma i mitt kök, bara för att kolla på den. Den är ju stor. Skulle du känna dig hotad av den här, frågar jag P. Jag tycker om att jag kan prata sex med mina vänner. Att jag kan prata om sex med vänner av motsatta könet ger mig dessutom ett nytt perspektiv på saker. Är det därför män aldrig vill dildoknulla kvinnor, frågar jag. Det vill män visst, svarar han. Nähä, säger jag, för av de män jag haft så är det en, EN, som frågat om jag kunde ta fram en dildo. Ja, säger han, men du kan ju inte räkna med att det är något en man frågar om. Skulle du låta en dildo ligga framme så skulle den ju bli använd. Män VILL använda en dildo på en kvinna.

Hm, säger jag.

Men jag låter ju bli att lägga fram en dildo eftersom jag tänker att en man som ser en dildo känner sig… värdelös? Ungefär: ”åh, är inte min kuk tillräckligt stor/fin/bra/skön?” och så är det ju aldrig. Äh, säger han, det där är ju något du bara har fått för dig. Så är det ju inte.

Men så är det för mig. En dildo har formen av en kuk. I mitt huvud blir det som en konkurrensgrej, där mannen i fråga skulle kunna känna sig som en otillräcklig älskare om jag introducerade en till kuk i leken. Och det är ju inte för att det behövs. Det räcker med två kroppar för min del, men för själva lekens skull, för att det någon gång ibland skulle kunna vara kul. Så jag har alltid tänkt att om en man är intresserad av att använda leksaker i sängen så säger han till.

Det här vänder ju allting upp och ner.

Och nu kan jag inte prova heller. K kommer ikväll. Jag vet att han inte skulle känna sig otillräcklig, det hoppas jag att han känner när vi ses, och jag tror inte han skulle vara den som låter en dildo ligga oanvänd. Men han läser ju min blogg, så nu vet han ju redan att jag funderar på hur män ställer sig till det här med en dildo på sängkanten, så hur ska jag då kunna veta hans spontana tankar? Då har det ju helt plötsligt blivit “en grej”. Kommer han tro att jag vill ha dildosex eftersom jag skriver om det? Om jag lägger fram en, kommer han använda den för att han tror att jag vill, eller för att han vill?  Och, för att knyta ihop inlägget: kommer han tro att jag behöver det? För det behöver jag definitivt inte. Så jag låter bli. (Du, jag lägger inte fram någon dildo på sängkanten för att testa den nya teorin. Skulle du känna för att använda en dildo på mig ändå så ligger de i troslådan. Okej?)

Hur tänker du? Man, kvinna, vem som helst. Ge mig dina tankar på sexleksaker i sexlekar.

Så ni får det jag hade skrivit förut (och som jag kände igår) lite längre ner i inlägget.

För det mesta är jag yr. Min psykolog frågar mig vad det är jag gör mot mig själv när jag inte äter. Ingenting smakar. Jag brukar äta med sällskap. Jag brukar äta varannan vecka när min dotter är hos mig, eftersom jag ändå gör mat åt henne. Men ingenting smakar längre, så till och med det har jag slutat med. Hon äter själv. Det är genant att bo i ett land där ingen behöver svälta, och ändå inte äta. Det finns mat, jag vill bara inte ha det. Det finns inget jag vill ha. Ändå äter jag i sällskap. Ibland. Bara för att. Men är jag ensam orkar jag inte bry mig.

Många timmar efter psykologbesöket står jag inne på apoteket för att mjukstarta magen med näringsdryck. Hon som hjälper mig har värme och sorg i ögonen när hon ser på mig. Riktig värme. Hon klappar mig på armen, för det är så mycket närhet två människor som inte känner varandra kan visa. Det kommer bli bra säger hon till mig, och jag tror henne inte, men jag nickar ändå.

Gruskornet är borta idag. Jag har fortfarande ångest, men det är samma ångest som liksom ligger där jämt. Inte den här hårda kaosångesten. Jag drömde något märkligt, och jag minns inte vad det var, men jag vaknade med den där känslan; jaja, det är ändå förbi. Varför mala benflisor till damm?

Att ge upp.

Here goes:
Ibland så virvlar havet två stenar mot varandra. En liten sten, kanske bara som ett gruskorn, mot en större sten. Det konstanta virvlandet slipar stenen, och det bildas en grop. Ju längre tid som går desto djupare blir gropen, och till slut går det hål i den större stenen. Om man vid stranden hittar en sådan sten, en med hål i, så ska man önska sig något och slänga tillbaks den i havet. Jag är hålet. Jag är stengrus mald till damm. Alla önskningar som aldrig uppfylls. Jag är ett ingenting.

Själv lägger jag inte märke till mina ärr längre, annat än genom andras ögon. Jag kan märka, ibland, när min handled syns, att människor stannar till. Inte mer än ett ögonblick, en sekund eller så, men den finns där. Glipan. Deras obehag, tror jag.

Själv känner jag inget obehag. Jag valde det ju. Jag gjorde det med flit. Det var ett uttryck. Men jag tror att det ska vara lite skamligt. Lite fult. Eller är det bara jag som tror att det är så människor ser på det?

Jag har diffusa minnen från min barndom. Något om ett sjukhus, och min mormor var där, lika gråtmild och mosig som jag så ofta är. Jag tror att min mamma var arg, och jag tror att det var något om piller, kanske till och med magpumpning? De enda fasta punkterna jag minns är gråten. Sjukhussängen. Piller. Arg. Min mamma så arg på min mormor som ligger i en sjukhussäng.

Jag är den jag är, och jag vill inte att hon, min frågvisa dotter, ska växa upp i en värld som ser så perfekt ut, men med glipor där all svärta väller fram. Jag tycker hon borde veta att man får må dåligt. Att man får vilja dö, men att det finns hjälp. Ett år efter att jag gjorde det kommer alla funderingar.

Så när hon frågar mig hur så svarar jag. Med en kniv? Nej, med rakblad, det är därför jag blir så arg när du tar min rakhyvel. Men varför? För att jag var så ledsen och inte ville leva mer. Varför då? För att den här sjukdomen, att vara deprimerad kallas det, gör att man blir väldigt ledsen och tänker konstiga saker. Men jag då? Ja, jag tänkte en sådan konstig sak som att det skulle vara mycket bättre för dig om jag inte fanns. Men jag vill ha dig, du är min bästa mamma. Och du är min bästa unge. Jag ska aldrig göra så igen. Lova det. Ja, det lovar jag.

Jag upplever att hon blev lugn efter det här. Hon berättar om det för andra, för människor runtomkring, för att kolla läget lite tror jag. Och som när de ser på mina ärr stelnar de till. Kanske bara ett ögonblick, men det finns där, obehaget. Jag undrar om hon märker det.

Då:
Jag har alltid tänkt att den som tar livet av sig är så jävla lurad, så bedragen av livet själv. Jag har alltid vetat att jag inte skulle göra det. Men allting har visst en gräns.

Jag bröt sönder rakhyveln tills ett av de smala rakbladen lossnade. Jag höll rakbladet i handen, tänkte snitta, men inte på vänstra handledens tatuering. Så jag bytte hand för att istället skära upp höger handled: fåfänga. Först ett mjukt snitt mer snett än rakt. Blodet kom på en gång, och det fanns en lättnad i det. Sedan många, långa snitt, jag drog och drog och drog. Jag tänkte att jag skulle hitta ett av snitten som var bra och sedan karva sönder. Jag skulle gräva i det tills jag skurit sönder det helt, tills det inte gick att laga. Men ytterdörren öppnades och jag försökte gömma armen så det inte skulle synas. Bloddropparna på golvet avslöjade mig och jag fick aldrig göra färdigt det jag ville.

Jag behövde inte ens sys. Jag minns fortfarande hur jag satt på akuten och skämdes över att jag inte hade hunnit klart, över att jag gjort ett så patetiskt försök att jag inte ens behövde sys. Som en dramaqueen, en sådan som inte menar att ta livet av sig, utan försöker lite halvhjärtat, för uppmärksamheten. Jag ville gärna försvara mig, säga det där: att jag inte hunnit klart, men hur fan låter det? Och hur kan man säga det till personal som dagligen jobbar med att bevara liv? Jag hann inte dö, det var egentligen meningen, sorry för blodet liksom. Förlåt för tiden jag upptar här på akuten.

Sedan blev jag skjutsad till psyk i Säter, på remiss. Jag hade fortfarande rakbladet inlindat i min uppkavlade tröjärm, men jag orkade inte mer. Läkaren var kvinnlig, och hon suckade mest åt mig när jag ville åka hem. Så jag blev tvångsinlagd, och jag sade till P, som hade skjutsat mig, att jag aldrig skulle förlåta honom.

Sköterskan som hämtade mig på psykakuten talade till mig som ett barn. Det fanns inga lediga rum på avdelningen. Ingen ledig säng. Jag spenderade hela natten sittandes i soffan i dagrummet, vaken, tills det mörka blev dagsljus, hela tiden med ilska i bröstet.

Läkaren som skötte morgonronden var dansk, manlig och jobbade egentligen på rättspsyk. Han skrev ut mig på en gång, och den känslan, när jag kunde gå därifrån, slog allt. Största trippen ever. Och i efterhand tänker jag att det skadade mig mer; den där natten, tvångsintagen på säter, än rakbladet mot handleden.

Men det här har jag inte berättat för henne. Det är inget hon behöver veta. Hon vill bara ha enkla svar, och så länge hon har frågor tänker jag försöka svara.

Jag frågade min psykolog idag om jag gjorde fel när jag berättade. Hennes jobb är inte att leverera svar. Hon ställer frågor. Och när jag gick därifrån idag så kände jag mig ganska säker på att jag gör rätt när jag pratar med min dotter, bland annat om det här. För mig är det viktigt. Jag skäms inte över att jag mår skit, och jag tänker inte heller lära henne att det är någont man borde skämmas för.

Jag kan stå ut med det där överlägsna sättet han har, men uppenbarligen har han missat hela min poäng, och det är enda anledningen till varför jag ger honom uppmärksamhet här på min blogg.

När man är liten vet man inte att det är skillnad på färger, man ser naturligtvis skillnaden, men man vet inte att det ligger olika sorters värden i färgerna. Vad den här grupen av människor än nu vill kalla sig (ja, jag vet, ni är INTE rasister) så handlar allt om värdet. Om att en människa med ett annat ursprung har ett mindre värde än det sanna svenska.

Jag faller uppenbarligen mellan stolarna, eftersom jag är sant svensk, men med ett icke-svenskt utseende. DET är vad som är sorgligt. Att det finns en grupp människor som vill påpeka skillnaderna i urpsrungen och säga att här, i Sverige, här är svenskarna bäst och alla andra lite sämre.

Eller att jag som barn blev påtvingad det här med att vara annorlunda, avskild från andra, för att jag såg annorlunda ut. DET är sorgligt. Och man kan ju faktiskt inte tycka att något man själv tar del i gör ont.

Rasismen gör mig konturlös. Inte det faktum att min pappa kommer från ett annat land och att jag inte vet vilket.