killyourdarlings

Det som egentligen aldrig är

Sandra — Thu, 23 May 2013 10:18:42 +0000

Han sade att det lättaste sättet att teckna av en människa, verkligen få henne på plats på papperet, inte var genom att teckna människan utan genom att teckna den for en som egentligen inte finns. Området mellan kroppen och väggen. Glipan mellan armen och bålen. Alla mellanrumsformer.
Det händer fortfarande att jag kan fastna i en mellanrumsform och inte se så mycket annat. Jag kan verkligen förälska mig i platsen mellan två konkreta delar just för att det är mellanrummet som konkretiserar allt. Utan mellanrummet finns inget.

Vintersaga

Sandra — Tue, 21 May 2013 05:36:36 +0000

Jag minns att snön föll. Jag minns att himlen var mörk. Jag tänkte då att det var som vanligt, att det var så många ord utan substans, och att det skulle bli som alla andra gånger. Så jag gick. Jag hoppades inte. Jag trodde aldrig på det. Jag gick, jag kramades med mina vänner, sade hej då och fast jag inte trodde så bultade det så hårt i mitt bröst. Jag hann gå en ganska lång bit, nästan ett kvarter, innan jag bestämde mig för att vända om, för att det här nog var sista eller enda chansen.

Jag mindes den där handen som sökte min under bordet där ingen kunde se, så jag vände om.

I tio minuter stod jag ute i snön, jag frös medan jag väntade, och när alla lampor släcktes gav jag upp och började jag gå hemåt igen. Innanför jackans värme och luvans skydd, under snöflingor som föll från en svart himmel var jag kall och tyst. Och sedan ropade han på mig.

Kunde jag göra om och göra rätt så skulle jag börja där. Vissa sagor är aldrig menade att bli berättade, än mindre skrivna. Kunde jag göra om så skulle jag gå ut i vinternatten, vända upp ansiktet för att möta snöflingorna ett ögonblick och sedan fortsätta gå, och aldrig vända om. Det blev en onödig omväg för att komma hit där jag är nu.

Det här är sådant jag behöver få ventilera och släppa för att kunna skriva en ny saga. Det finns redan en början, det låter ungefär så här:
det finns en man som tycker om mig. Jag vet det, för det har han sagt.
Jag gillar dig, sade han.
Jag gillar dig med, svarade jag.

Slå sönder mina fördomar

Sandra — Mon, 20 May 2013 20:56:11 +0000

I en av alla de böcker jag läser om islam står det skrivet att muslimer ofta ser det som något dåligt, nästan ömkligt, när en människa bor själv. Att man ska leva tillsammans med någon för att få ett bra liv. Jag tycker att det har förklarat hur det kan komma sig att så många av de muslimer jag möter blir alldeles tysta när de frågar om jag är gift och jag säger att jag lever ensam. Tysta och lite förfärade. Förvånade. Oförstående. En del försöker muntra upp mig: du vet, du har ju fortfarande chansen till ett bra liv, du behöver bara skaffa dig en ny man…

Tre praoelever, egentligen bara två men den tredje är en bonus. Vi sitter runt ett bord, har hängt hela dagen och börjat vänja oss vid varandra. Den ena tjejen, bonusen, frågar mig om jag är gift.
Nej, svarar jag.
Varför inte det?
För att jag inte har någon att gifta mig med.
Men du har väl en pojkvän då?
Nej.
Va? Har du inte?
Nej. Jag förstår inte varför alla blir så förfärade över att jag inte har någon man i mitt liv. Som om det vore synd om mig. Är det verkligen så hemskt, jag förstår det inte? Det är ju så här det är i Sverige, är det verkligen så konstigt?
Men du är ju så fin, säger hon då.

Jag dog en smula där, generad över det mycket söta i hennes uttalande, och över mina egna fördomar om kulturella (religiösa?) skillnader som jag lät komma i vägen för människan/individen.

Sandra — Fri, 17 May 2013 14:35:11 +0000

Sedan jag började min praktik i oktober har jag lärt mig att höra skillnad på arabiska och somaliska. Jag har vågat de båda språken i min mun (jag är väldigt blyg när det gäller att lära nya språk) och kan känna igen enstaka ord. Jag har ringt migrationsverket minst tusen gånger och memorerat numret till handläggaren som aldrig svarar när jag ringer. Jag har byggt upp ett kontaktnät både bland våra besökare och bland myndigheter. Jag har blivit organiserad med papper i plastfickor och numrerade register. Jag har hip hop-handslags-hälsat på alla coola killar som vant sig vid min närvaro. Jag har lärt mig namn och memorerat ärenden. Jag har besökt moskén med slöja över håret. Jag har ätit sambusas och baklava. Jag har fyllt i massor av blanketter. Överkommit min telefonfobi. Haft 127 som placering i telefonkö och ändå inte lagt på luren. Jag har talat inför stora grupper både med och utan tolk. Bokat föreläsningar. Fört fram frågor. Jag har känt närvaron av gud när jag hör någon be. Jag har undrat över densammes val när jag hör någons livsberättelse. Just nu är jag på precis rätt plats, gör precis rätt saker. Och jag älskar det.

Vilddjur

Sandra — Fri, 17 May 2013 07:31:49 +0000

Hon försöker alltid få mig att beskriva mig själv, och jag kan helt enkelt inte, varje gång blir jag tyst. Jag vet ju ungefär varför hon gör det, och vad hon väntar sig för svar, men jag hittar inga ord.

De senaste dagarna har jag dock hittat något, en flyktig bild (hon gillar när jag beskriver bildligt, symboliskt) som säger en del om vem jag är. Jag har inte läst böckerna, men jag såg den enda filmen som kom, Guldkompassen, du vet? Människornas själar har en form, som ett djur, och går alltid sida vid sida med människan. Och innan den lilla själen bestämt sin form så ändrar den skepnad från och till. Filmen (eller boken) handlar ju om en liten flicka vars själ ständigt snor kring fötter eller flaxar kring huvudet på henne, vill inte stillas. Om jag skulle beskriva mig själv på något sätt så är det som den delen. En liten själ som inte bestämt form, som slinker in mellan fötterna och när någon nästan får tag på något, svansen kanske, så ändrar jag form för att klättra eller flyga alldeles ur greppet. Allt du har kvar i händerna är ett par hårstrån. Och det lilla fågelhjärtat mitt pickar så hårt i bröstkorgen.

Det krävs tålamod, varsamhet och stort lugn för att jag inte ska bli rädd.

Sandra — Mon, 29 Apr 2013 05:57:23 +0000

Något känns skevt i vardagen. Jag behöver fokusera, ställa skärpan, men när allt känns suddigt är det svårt. När allt är suddigt känns det svårt. Jag läcker ord, spiller dem runt omkring mig. Håller en hand för munnen, en annan över hjärtat och med den tredje rafsar jag åt mig alla ord jag spillt (och ångrat). Ignorance is bliss. Är det inte så?

Sandra — Thu, 18 Apr 2013 09:14:09 +0000

Hela himlen gråter idag, och det betyder att vintern är slut för det regnar inte när det är vinter.

Jag har saknat regnet, det är så välgörande utan att jag vet varför. Och färgskalorna är så mjuka mot mina ögon med sin nedskruvade kulör och toner av grått. Idag gråter jag inte.

alla tårar

Sandra — Wed, 17 Apr 2013 20:46:49 +0000

Och som jag gråter, det kommer hos psykologen fast jag kämpar emot och hon måste säga åt mig flera gånger att andas eftersom revbensburen skallrar och jag måste hålla den stilla. Det känns inte jobbigt efteråt. Inte heller skönt, men åtminstone inte jobbigt.

Jag blir rörd till tårar när jag läser mail jag fått efter senaste krönikan, eller när en okänd kvinna stannar mig på gatan för att ge mig beröm för hon tycker att jag skriver jättebra.

Jag spärrar upp ögonen för att inte börja gråta vid ett par ärenden på praktiken, ärenden där jag känner att jag gjort skillnad. Där jag vet hur tacksamma de är för min hjälp och där jag själv haft lite av en klump i magen för att jag inte kunnat göra mer.

Alla dessa tårar. Själv känner jag mig som en öken.

Människor dyker upp i mitt liv, ibland i drömmar och ibland direkt, via ord, eller så dyker de inte upp alls och frånvaron lämnar mig tom. Det är vad jag menar. De gör mig ökentorra.

And I miss you, like the desert miss the rain.

och sedan somnade jag stilla

Sandra — Thu, 11 Apr 2013 18:21:23 +0000

Jag har slutat fråga vad människor tänker på under det där ögonblicket där jag ser att de försvinner bort någonstans långt bort, när det drar i mungiporna eller ögonbrynen rynkas, jag har slutat fråga för jag får alltid samma svar: jag vet inte, eller ingenting.

Ingenting kan man inte tänka på. Man tänker alltid på något, om man inte är Buddha då så klart.

Men det finns en annan sak jag alltid frågar, en lika karaktärsmässigt avgörande fråga, även om jag på förhand redan vet svaret; jag ber om det gång på gång för jag tänker att någon gång så kommer någon att göra det jag ber om, och det kommer vara någon som är speciell, någon man kan hålla fast vid och lita på.

Jag ber alltid om sagor.

Berättelser är ju av ord, och direkt översätt är det liv. Jag älskar när någon läser för mig, eller berättar något, allra helst innan jag ska sova. Att ligga helt i tystnad är en plåga, så jag ber vem som än ligger intill mig att berätta något, den personen svarar alltid: berätta vadå? Jag fortsätter: inte vet jag, en godnattsaga. Och personen svarar alltid: jag kan inga sagor. Ibland händer det att jag skriver det i sms, ber om en berättelse. Men jag får aldrig någon.

När jag var långt ner i skiten och ångestattackerna var hårda tvingade jag min bästis att läsa för mig, men han gjorde det under protest och det var flera år sedan sist. När jag var inlagd lyssnade jag på ljudböcker. Varför läser inte människor mer för varandra?

Igår på skype frågade den där R om jag var trött, jag svarade: ja, berätta en godnattsaga för mig. Och han hämtade en sagobok som han läste för mig från början till slut. Jag kände mig varm inuti.

<3

Sandra — Wed, 10 Apr 2013 09:36:15 +0000