Det var en sådan där lat, långsam och skön dag, en ledig dag, och jag låg i sängen med facebook på mobilen och skrev något i stil med att man farligt lätt kan vänja sig vid det här, som status. Och jag menade hela biten av välmående. Att må bra, att få ligga i sängen och bara vara. Jag fick en kommentar på den där statusuppdateringen av någon med snuskig fantasi, och jag tänkte på hur så många av mina vänner alltid tolkar mina statusuppdateringar på det snuskiga sättet. När jag påtalade det tyckte den där ”någon” med den snuskiga fantasin att vi borde samla alla snuskiga vänner och ha fest.

Och några snuskiga vänner hakade på tanken.

Jag tror internet har förstört det där lite. Senast jag var på ett homeparty var samma år jag tog studenten. Med andra ord väldigt många år sedan. Det finns väl inget behov av det längre, tänker jag, eftersom man kan beställa allting online. Och är inte det för att det här med sex och njutning är lite laddat trots att vi låtsas vara så öppna med det?

Men ikväll kommer som sagt kondomeriet hit. De var först med att erbjuda homeparties, de har hållt på hur länge som helst, och de är dessutom trevliga. Det finns ju hur många företag som helst i den här branschen, men det finns vissa som inte är trevliga alls. Jag har stött på sådana exempel med, genom mitt bloggande. Kondomeriet hör inte till den kategorin. Det ska bli riktigt kul att se vad hon har med sig för saker.

Och ja. Den där lata, långsamma och sköna dagen inkluderade ju någon mer, så visst hade hon rätt, den där ”någon” som tolkade in snusk i min statusuppdatering. Men whatever…

- gubben på våning 7 är så packad kl 11 en vardag att han tror han är på våning 3 (där han ska av) när hissen stannar för att plocka upp mig på 6:an.

- lappar från patriot.nu ligger på hallgolvet med jämna mellanrum, eller man får minst 3 besök från Jehovas Vittnen på ett halvår (we be damned in this house!)

- snorloskorna är ÖVERALLT i hissen, så pass att man står mitt på hissgolvet, utan att vidröra väggarna, och inte törs röra sig.

- polisen patrullerar i området på julafton.

- det är fotavtryck på spegeln i hissen, och spegeln hänger i ansiktshöjd.

- Whitney Houstons ”I will always love you” går på repeat hos grannen. Åh, nej, vänta. Det verkar vara ett allmäntillstånd för tillfället. Men jag hävdar att min ghettogranne i lägenheten över min satte trenden redan för flera månader sedan.

- den suspekte grannen på samma våningsplan säger saker som: ”han måste göra det, vet du, annars är han körd i den här stan.” och dessutom låter jävligt arg.

- man har skräckfilmsögonblick i tvättstugan när någon rycker våldsamt i dörrhandtaget medan man hänger tvätt.

- det ringer på dörren och den första instinkten inte är ÖPPNA utan NEEEEEEJ, alternativt med tillägget ”måste hämta en kniv i köket”.

Sista punkten inträffade alldeles nyss.

Asocial som jag är öppnar jag ytterst sällan dörren om jag inte vet vem som ringer på. Och vet, det gör jag ju för att jag ser vem det är. Sedan jul har det ringt på vid tre olika tillfällen av olika människor, och alla tre gångerna har jag låtit bli att öppna. Det är så enkelt.

Första gången var på en väldigt udda dag, någon av de röda dagarna under jul. Min dotter och jag satt i soffan och såg på film, på hög volym, när det ringde. Utanför min dörr stod en äldre kvinna med svart, risigt hår. Hon ringde på dörren väldigt ihärdigt, och gjorde den klassiska ”glutta in genom brevinkastet för att se om du är hemma”-grejen. Well, jag försökte ju inte ens låtsas som om jag inte var hemma, så jag brydde mig inte.

Grejen är den att jag i snart två år bott i den här lägenheten. Några månader efter mig flyttade hon ovanpå in i sin lägenhet, och det hände att hennes vänner (se punkt 2) hamnade på fel våningsplan (”öh, men vad är det här”, efter att ha ringt på min dörr, ”vi skulle ju till 7:an”).

Kanske trodde jag det var så i julas?

Min dotter trodde inte det var grannens kompis, hon trodde det var häxan Mor Gothel (ur Trassel) som hade ringt på. Sedan dess känns de där påringningarna väldigt oturliga.

Andra gången var de två personer.

Sedan kom tvättstugeincidenten, där någon våldsamt och desperat, på bästa skräckfilmsvis, ville in i tvättstugan och signalerade detta genom att rycka i dörrhandtaget. Om och om igen. Vanligtvis fungerar det med nyckel, eller med att knacka, men tja. Man kan ju psykopatrycka också. Öppnade jag? Ha.

Jag ser för mycket skräckfilm. Jag är mörkrädd. Jag är lättskrämd.

Nu på kvällen var jag inne på hennes rum och städade när det ringde på. Hon låg och sov i min säng. En man stod utanför. Helt plötsligt kunde jag inte minnas om jag låste dörren när jag kom in tidigare idag, och min första tanke var att försvara Jujje om han skulle komma in, men tanke nummer två var att det där med knivar från köket aldrig hjälper i skräckfilmer, så jag sket i den planen.

Så, vad vill de här människorna mig? Jag kommer aldrig få veta om jag inte öppnar, men eftersom jag alltid är ensam hemma med henne när de ringer på så kommer jag ju aldrig, aldrig öppna.

Antingen helt för eller helt emot. Någonstans läser jag att det väl inte är någon big deal, för varje liten flicka som föds är ju faktiskt mammas och pappas lilla prinsessa, och pojkarna prinsar. Men jo. Det är lite annorlunda. Jag bryr mig inte speciellt i kungafamiljen. Men poängen är att vi har en kungafamilj som ska representera oss, och den familjen har precis fått tillökning.

Jag: Vår prinsessa du vet, Victoria…
Hon: Ja?
Jag: Hon fick en bebis nyss. En liten flicka.
Hon: Jaha.
Jag: Så när Victoria dör så blir den flickan drottning.
Hon: Och vet du, när kungen dör. Victorias pappa, då blir Daniel kung.

Hon pratade om det där förut, berättade att de hade pratat om det på lekis. Att när kungen dör så är det Daniel som blir ny kung, och Vickan drottning. Men tyngdvikten ligger på vem som är kung. Kungadömet Sverige. Nähä, för nu blir det drottningdöme i två generationer. DÄR har det betydelse att hon fick barn, och att det blev en liten prinsessa.

Jag: Ja, han blir kung, men han är egentligen inte från kungafamiljen.
Hon: ?
Jag: Jo, som nu till exempel. Kungen är från kungafamiljen, men inte drottningen. Hon är ju bara gift med kungen. Så det är kungen som är chefen.
Hon: Ja.
Jag: Statschef kallas det. Och hans första barn blir nästa chef. Det är Victoria. Daniel blir kung, men han blir inte chefen.
Hon: Jaha.
Jag: Och Victorias nästa barn blir nästa chef. Den nya prinsessan.

Varje barn är lika betydelsefullt. Det innebär att Vickans bebis faktiskt är lika mycket värt som alla andra barn som får kallas för prinsar och prinsessor. Varför vara så tvär och grinig? Så svartvit?

Jag är ju egentligen en fruktansvärt svartvit människa, väldigt bestämd i mina åsikter. Men jag övar mig. Jag tränar mig i att se och uppskatta färgskalornas olika nyanser. Jag försöker lägga märke till hur jag reagerar på saker, främst sådant jag läser, och tänka, känna efter och framför allt bli medveten om när jag trampar i samma gamla spår som vanligt och tycker något bara för tyckandets skull.

Kanske är det därför jag blivit mer och mer uppmärksam på andra svartvita människors uttryck.

I hen-inlägget skrev jag om hur någon på twitter frågade, helt öppet, hur man kunde ogilla ett ord som hen, för ordets skull. Och jag svarade att det var ett fult ord, rent estetiskt, och att det tog fokus från det man försökte säga eftersom folk lade så stor uppmärksamhet vid ordet hen. Jag var inte på något sätt otrelvlig, ändå fick jag ett bemötande som inte var så trevligt, typ “ingen tvingar dig att använda det”. Öh, nä, men du ställde en fråga, och jag svarade?

Idag läste jag något annat som fick mig att reagera. Det gällde det här med att vara polyamorös, och varför. Någon skrev något, jag minns inte ordagrant, men att det för den personen handlade om att ingen ska trycka ner eller äga dennes kropp och sexualitet. Min första tanke var att det kändes mer som ett statement. En revolt. Något man gör, för görandets skull, för att visa att JAG är MIN EGEN, och inte din, så tro inte det. Som att man liksom MÅSTE ha sex med andra. Och det var förmodligen inte alls så personen menade, men i en dialog kändes det återigen väldigt tydligt, när någon har bestämt sig för en åsikt som är svart och tolkar alla andra färgförslag som vita, det som sägs passerar över huvudet.

För några veckor sedan var jag så jublande glad över att jag kände elden. Under en tid, för en evighet sedan, var jag engagerad politiskt, och jag tyckte om det. Sedan brann jag ut, av all maktlöshet. Men så under en väldigt koncentrerad period så tändes den där elden igen, inom ett enda område, det var mycket som hände samtidigt som knuffade mig åt ett håll, och jag blev glad. Nu handlar det om svartvita världen ett tag, verkar det som. Och jag har hört att det här är året då vi människor kommer upptäcka vad som egentligen är viktigt. Det känns bra.

Jag har ägglossning, och ni vet det redan, för det är bara då jag skriver om reptilhjärnan. Jag slutar aldrig fascineras över det. Medan andra kvinnors fortplantningsdrift skriker sex och kukar i dem när de har ägglossning så vill min hjärna (och kropp) bara ha händer.

Kanske för att jag tycker att händerna säger mycket om en man. Vissa händer är ju manligare än andra, och jag antar att ägglossning och fortplantningsdrift vill ha manlig man.

Eller så är jag bara lite störd.

Ja. Oavsett är den här dagen fortfarande igång. Den tar aldrig slut. Kanske just för att jag saknar och längtar och vill ha.

Två viktiga saker att tänka på.

1: Lämna aldrig fluffiga underkläder i en hög på golvet medan byrån de förvaras i målas om. I alla fall inte om det finns två katter i huset. Det blir dunigt i hela rummet.

2: Fråga aldrig varför jag ens har en dunig negligé. Jag vet det inte själv.

Mina dagar. Det är sällan jag känner att de är bra. Att de är värda sin soluppgång. Och det är väldigt små, små skillnader i nyanserna som vänder en mindre bra dag till en mindre dålig, eller tvärtom. Idag kändes inte som någon dålig dag från början. Okej, så jag lyckades tappa bort hennes vantar precis när hon skulle till lekis, och jag tappade bort mig själv en stund efter det, när hon hade gått. Men jag gjorde det jag skulle. Min mamma gick med mig till lab, jag tog det viktiga blodprovet för att stämma av medicinhalten i blodet (3 veckor för sent, men bättre sent än aldrig, visst?), och hon hjälpte mig få ordning på alla papper jag behövde ha ordning på. Hon gick med mig till psykologen. Ska du inte komma förbi hemma sen när du är färdig där, frågar hon mig, så kan vi göra lunch tillsammans. Jag tänker ja, men svarar nej, för jag vet ju att varje tisdag är en utomordentligt dålig dag, oavsett hur den börjar.

Jag känner mig irriterad redan i väntrummet, och det blir inte bättre av att jag kommer in i hennes mottagningsrum. Jag sitter där, och tänker att vi tuggar samma saker, om och om igen. Och det är sant. Det blir så nu också, till en början. Sedan pratar vi om kontrollen. Om att slå ner på sig själv så ingen annan kan göra det. Vi pratar om det utifrån min sjukskrivning, men som jag säger till henne så kommer det tillbaks inom alla aspekter av mitt liv. Kanske märks det tydligast inom relationer. Om jag slår ner på mig själv hårdare än någon annan skulle kunna göra så är jag redan förberedd. Jag har kontroll. Det gör inte ont när någon annan avfärdar mig.

Jag lyckas lura henne. Jag säger något och skrattar. Hon skrattar också, sedan inser hon att det här är ju vad jag gör, och att hon är lurad. Jag tror det är första gången hon inser att hon skrattar när jag skrattar. Att jag gör det här när det är farligt nära en känsla. Jag är ju hon som alltid ler och alltid skrattar som försvar. Jag är bra på det.

Sedan är resten av min dag skit.

På eftermiddagen ligger jag påklädd under täcke i sängen, med katterna nära, och fryser. Som fan.

Det finns människor jag kan vara med, och le eller skratta med, utan att det är på låtsas. Utan att det är något jag gör för att lätta upp stämningen eller undvika sådant som gör ont. De är inte många, men de finns. De där människorna jag skrattar tillsammans med när jag är glad. Jag tänker på honom, för han är en sådan, och jag skickar ett sms. Väldigt enkelt jag ber om en varm och hård kram. Och jag får den, kramen jag behöver, plus 1000 till. En liten skillnad i nyanserna som vänder min dag och får mig att le. Och fast det är sms-kramar på avstånd så känner jag värmen från dem, och jag somnar en stund, alldeles uppvärmd och mjuk. Det är bra så.

Jag vet att alla gärna protesterar när man säger att världen ofta ser så svartvit ut, för ingen vill erkänna att det är sådana. Antingen eller människor. Det finns så många olika nyanser, brukar jag själv säga, eller när jag tröttnar ur helt: gråblaskigt allting.

Men faktum är att det där svartvita faktiskt finns. Jag tycker det tydligast syns när man diskuterar genus/feminism.

Man kan aldrig bara ta det som är bra och införliva i det som redan finns. Man måste göra om allting, även det som fungerar, och man måste göra allt tvärtom. Inte annorlunda, utan helt och hållet tvärtom.

Första gången jag stötte på någon som använde ett könsneutralt pronomen var under en av kurserna i kreativt skrivande. Januari, 2010. Jag blev irriterad på ordet, som då stavades hän.

Nu blir jag inte irriterad längre. Nu är jag mest road. För det mesta.

I twitterflödet ställdes frågan hur man kunde hata ordet, bara för att det var ett ord. Jag svarade att man kan hata det om man som jag är ordfascist. Jag tycker om bra ord. Starka. Svaga med. Vackra. Fina. Men påhittade ord som dessutom är fula stör rytmen i en text.

Den där tjejen på kursen jag gick, hon hade skrivit en dikt eller en novell (minns inte längre) i vilken hon av ren lathet hade använt ordet hän eftersom hon inte vill ge karaktären i texten ett kön. Hon ville inte att man som läsare skulle fästa för stor uppmärksamhet vid könet. Om det var en man eller kvinna. Det var ju en människa. Och det är ju skitbra, men vilken effekt fick det? Hur reagerade jag som läsare? Det enda jag lade märke till var att det var en hän. Eller hen. Oerhört störande. Texten hade kunnats skriva om så att man aldrig ens lade märke till att man aldrig fick veta vilket kön karaktären hade. Jag tänker på Jeanette Winterson som lyckas skriva hela romaner där man aldrig får veta om huvudkaraktären är en man eller en kvinna. DÄR kan man snacka könsneutralitet, och att man tar fokus från könet.

Hen tar fokus från det jag försöker förmedla. Hen tar fokus från det jag vill ha sagt. I samma sekund jag säger hen så slutar du lyssna på det jag säger och fokuserar på ordet, kanske till och med förbereder dig lite på en könsneutralt pronomen-diskussion.

Men fine, om folk är för lata för att säga ”hon eller han”, och hellre säger hen, så får de göra det. Jag väljer att inte göra det. Det är säkert ett bra ord när man i vissa samtal är osäker på en människas kön. Viktigt att minnas är dock att det faktiskt bara finns två kön. Det finns män, och det finns kvinnor. Nu tycker ni jag är svartvit, inte sant? Sedan finns det människor som rent fysiskt är män, men som upplever sig själva som kvinnor, och tvärtom. Det finns hermafroditer, transvestiter, transsexuella, det finns manliga män och kvinnliga kvinnor och lika många kvinnliga män och manliga kvinnor. Är det tillräckligt med gråzoner? Rent fysiskt så finns det män, och så finns det kvinnor.

Hen existerar i fysisk form på samma sätt som den där spunken gör, den som Pippi letar efter.

Pippi växte upp, hon hittade aldrig sin spunk, för den där skalbaggen hon trodde var en spunk hade redan ett namn. Fortfarande som vuxen letar hon efter ett användningsområde för ordet, tills en dag då hon börjar jobba som lärare i skolan. Jo, säger hon till barnen, en spunk! Det är något jättespännande. Det är inte en pojke, och inte en flicka. Det är ett ingenting! Hur ser en spunk ut, frågar barnen. Ingen vet, svarar Pippi. Som dig, kanske. Som er alla.

Vem har kommit på att det här med hen är något vi ska lära barnen inom barnomsorgen?

Min dotter är en hon. Ingen ska säga något annat till henne. Hon är en fri liten människa som kommer växa upp och fatta sina val. Hon leker med Barbie och hon klär sig i rosa, och det har hon valt helt själv. Hon har en fantastisk familj runt omkring sig, pappa, bonusmamma, syrra, mormor, moster, morbror, farmor, farfar och alla andra, som alla presenterar nya förslag på hur man kan tolka verkligheten. Hon snarkar ibland när hon sover, hon tycker om att göra tomteskägg av badskummet när hon badar, och hon älskar Mr. Bean. När vi går på bio är hon den mest högljudda, hon tycker inte om att spela trumpet och hennes glider är snabbast i pulkabacken. Och det är ju därför jag älskar henne. För att hon är bäst. Oavsett kön. Det innebär inte att hon är könlös. Eller könsneutral. Det innebär att hon är människa, naturligtvis.

Och den dagen någon kan visa mig en människa som verkligen är en hen (jag visar min om du visar din, tänker jag nu) så ska jag introducera begreppet för henne. Den dagen hennes skola kommer på att de ska börja använda hen när de talar till och om barnen så startar jag friskola där barnen får göra som de själva vill, fast det inte är okejat med feministerna och genusvetarna först. Det är jättebra att vi försöker påverka framtida generationer, det säger jag inget om. Men det får inte vara fult för en flicka att vara flicka, eller för en pojke att vara pojke.

Det går att kommentera anonymt, om någon inte märkt det än.

Skicka genast ett mail till eskapix@gmail.com för att förhandsboka ditt exemplar av nya numret.

Skulle det vara så att någon av er som läser det här är en av mina vänner (IRL, ni vet) och tänker, typ, ”fan också, min väns novell blev publicerad i den här fantastiska boken, och jag bara sket i att köpa den när jag hade chansen”, så har jag fortfarande några ex kvar på skrivbordet. Om man inte är en Irl-vän som bor i närheten, men ändå vill ha årets första nummer kan man kolla med Henrik (ovanstående mailadress) om det finns ex kvar.