Hon: Men hur då dålig, hur var han dålig?
Jag: Tja. Han var väl inte dålig så. Men han lämnade mig när jag behövde honom (syftar på relationsuppbrottet).
Hon: Va?
Jag: Ja, en gång, till exempel, så lämnade han dig och mig ensamma. Jag hade fått en ny medicin som skulle göra mig lugn, du låg och sov inne på ditt rum och vi satt i soffan. Jag vågade prova medicinen eftersom han var hos oss, jag skulle aldrig gjort det om du och jag hade varit ensamma, och jag blev jättetrött. Han väckte mig sedan och sade att han skulle åka hem. Och när jag sedan vaknade igen hade han åkt, och dörren stod olåst.
Hon: Vad farligt.
Jag: Men det var tur att jag vaknade.
Hon: Men träffar du honom sen?
Jag: (tolkar det som nutid) Nej.
Hon: Men hur vet du att han åkte hem då?
Jag: Jo, han sade ju att han skulle åka hem. Och jag har ju träffat honom efter det, och pratat med honom.
Hon: Annars skulle det ju kunna vara så, om du inte hade träffat eller pratat med honom, att han öppnade dörren och tittade ut, och sedan stängde den igen, fast utan att låsa. Och sedan gick han ut på balkongen och slet sönder nätet där, klättrade ut på utsidan och sedan lagade nätet igen, och hoppade ner.
Jag: Ja. Men då skulle han ju dött (vi bor på våning 6)
Hon: Ja. Och sedan kanske de där gubbarna som lagar vägarna kom med ny asfalt ovanpå honom.
Jag: Fast han är inte död. (hur lockande tanken än känns)
Hon: Nej. Men om du inte hade pratat med honom eller träffat honom skulle det kunna ha varit så.
Hon skulle sova och vi pratade om det här med att älska sig själv, och jag snärjde in mig i ett resonemang om att hon måste älska sig själv (efter att ha outat mitt eget självförakt, be mig inte upprepa hur jag hamnade där) och hur man råkar ut för dåliga saker om man inte kan älska sig själv. Vad för dåliga saker? Ja, alltså, man drar till sig människor som inte är bra, till exempel. Som att jag haft dåliga pojkvänner.
Först tänkte jag, när jag hörde hennes balkongresonemang, att det liksom var ett försvarstal. Att hon inte ville att G skulle ha varit en dålig människa som gick hem och lämnade min dörr olåst. Men ju mer jag tänker på det, desto mindre tror jag det.
Jag tror att hon helt enkelt tycker det låter för osannolikt att någon, till och med en tanklös människa som G, skulle lämna henne och hennes sovande mamma, med flit, i en olåst lägenhet i ghettot, medan mamman är utslagen på piller. För även om jag inte älskar mig själv så gör hon det, massor, och man kan helt enkelt inte lämna två så fantastiska människor som oss på det sättet. Eller hur?
