Jag har en vän som alltid när hon ska maila mig skriver de värsta sakerna i ämnesraden. Typ ”du har sårat mig för sista gången” eller liknande. Ibland är ju ämnesraden det första jag ser när jag öppnar inboxen, vilket har skrämt slag på mig innan jag sett vem som står som avsändare.

Idag bestämde jag mig för att hämnas.

Hon och hennes dotter ska komma hit, och jag kunde inte låta bli. Jag skickade henne ett sms:
”Innan ni kommer idag känner jag att det finns ett par saker jag behöver ventilera med dig, och eftersom jag är rädd för att du ska ta illa vid dig så kör jag fegmetoden: sms. Okej. Jag hoppas du kan ta det här på rätt sätt nu: jag har ingen mjölk till te/kaffe för jag glömde plånboken hemma i morse och jag har inte städat så du får ta mig som jag är. Ha, erkänn att du hade lite magknip ett tag.”

Jag fick ett ”fy för dig” till svar, vilket gjorde mig nöjd.

Det här med att göra slut/lämna otrevliga besked via sms är ju något jag är expert på, inte på att skicka den sortens tarvliga sms, men på att ta emot. Jag har blivit lämnad av män så många gånger, och alla lämnar mig via sms. Är inte det lågt? Vad som känns ännu värre än det konstaterandet är det faktum att jag faktiskt, i mitt fejkade döden-sms, använde fler ord än vad de flesta män använder när de skriver till mig. Hur kan det komma sig? Jag menar, om man ändå ska ta fegisutvägen ur en förbindelse så kan man väl åtminstone skriva ett ordentligt sms?

Jag funderar på att enbart dejta män utan mobiltelefoner. Men var hittar man sådana?

Dagen, so far, sammanfattad i några konstateranden: Elen i tvättstugan slås inte på förrän 07:05, så är man för ovanlighetens skull där i tid behöver man inte oroa sig, det är ingen propp som har gått. Det tar längre tid att tvätta en maskin än vad maskinen anger i digitala siffror. Det tar kortare tid att gå till skolan för att lämna henne än jag tror. Kattmat, blötfoder, luktar värre än jag minns. Ska man handla är det bra att ha med sig plånboken till affären. Sedan jag satte upp min ”ingen rasistpropaganda, tack”-lapp på dörren har jag fått noll flygblad från SD och patriot.nu. Jag är i fas med tiden idag. Inte så vanligt. Jag vill inte gå till psykologen nu. Inte så ovanligt.

Det är ljus höst utanför mitt fönster, med en vit himmel som droppar regn. Min dator har nästan inget batteri kvar, och där jag sitter, under täcket, är det varmt och jag vill inte hämta någon laddare. Så jag låter bli och tänker att de här orden lika gärna kan försvinna som bli publicerade bland alla andra vrak här på min sida. Det är en chansning. Kanske är det så man ska leva livet. Satsa allt på något som kanske inte blir? Fast nu gör jag ju inte det. Jag satsar några ord om höst, ett nästan tomt batteri och ett täcke, under vilket jag sitter.

När allt här hemma blir stilla, blir tyst, så tänker jag mig vilse bland alla ord och minnen. Ibland hamnar jag i den exakta känslan av dina armar lindade kring min kropp. Eller hur det var att ligga i din famn, på ditt bröst. Sådana små saker som får stor betydelse i efterhand. Ibland om hur jag önskar att det vore. Ibland tänker jag fel saker, som att du säger att du vill ses bara för att vara en snäll människa, utan att du menar det. Jag har så många anteckningsblock och böcker. Jag skriver upp alla tankar och meningar som kommer till mig, och under de första dagarna, när hela den där Satansgrejen var ny och jag kände mig så avskydd av dig så samlade jag på minnen. Jag var så rädd att du skulle bli en skepnad, som så många andra. Att du skulle bli bortglömd tillsammans med din smak och din doft, blekna bort ur mitt synfält. Så jag antecknade dig, precis som jag skulle skriva upp detaljer om en karaktär jag hittar på. Men dig hittar jag inte på, och jag insåg att jag inte behöver skriva något, dig minns jag ändå. Och den dagen du försvinner ur mitt huvud, ur det där minnet, så är väl batteriet slut, och jag sitter fortfarande under mitt täcke sådär frusen.

Vem har konstiga kläder, har ord på hjärnan och pratar massor? Vem ligger på första dejten, faktiskt innan dejten ens har börjat och fattar inte när en man är ointresserad? Vem tar jättelånga skumbad (klädd i blommig badmössa) och funderar över alla tecken som hon absolut helt definitivt tror på? Vem förklarar det totalt ologiskt logiska i att alla dessa tecken leder runt i en cirkel och bara kan betyda en sak? Vem finns för sin man, utan att egentligen förstå att han inte är hennes?

Jag vet att det självklara svaret är Sandra, men det rätta svaret är Mary Horowitz från komedin All about Steve. Vore det inte för den höga igenkänningsfaktorn skulle filmen varit helt värdelös.

Mary-wisdom: If you love someone you have to set him free. If you have to stalk him, he probably wasn´t yours to begin with.

Det är inte i mitt huvud det går runt, runt, runt, för ovanlighetens skull, det är i min mage, eller i håligheten i bröstet. Det där jag skulle kalla för hjärta om jag hade ett.

Det finns många olika sorters ångest, en del är långvarig och behöver väntas ut. Som nu. Som då också. Då låg jag i sängen i två dagar med tre säsonger av Sex and the City och en burk benzo, sedan gick jag på middag en kväll, drack två glas benzofritt vin och hamnade, trots att jag blev hemskjutsad, efter en lång promenad mitt i natten hemma hos K.

Kanske var det vinet. Kanske var det resterna av benzon i kroppen. Lättnaden av att äntligen vara ångestfri. Eller så var det verkligen så fantastiskt att vara hos honom, med honom, som jag minns att det var just då. Naturligtvis.

Och nu är jag här igen, fast utan benzo och utan K. Jag gör vad jag kan för att driva bort ångesten på egen hand. Ändå är det inte förrän idag som jag pallar sätta på någon av de övriga tre säsongerna. För den där serien när jag har ångest är ju tidsfördriv och lindring, den är Carrie, Mr Big och K på alla sätt och vis. Den är skratt i magen, sex i dubbel bemärkelse (på riktigt och på tv) och tankar om sex, män och kärlek. Samanthas kukbesatthet, Charlottes totala prydhet, Mirandas bitterhet, Carries ”I couldn´t help but wonder” och mitt eget konstanta vankelmod.

Det blir nästan ett upprepande, för jag ligger i samma säng, under samma dubbla täcken, med samma serie på min tv. Jag har samma jävla äckliga ångest som vägrar försvinna, men när jag har övervunnit den så finns det ingen varm famn, tillhörande K, att falla in i. Ingen närhet, inget sex. Inget se på film och somna i hans famn, inget ligga i hans säng och njuta eller ge njutning. Och trots att det är lite jobbigt att tänka på allt jag inte har (eller får) så tänker jag på hur det var då, för det var så jävla bra.

Du vet hur det är, inte sant? För det finns filmer du förknippar med vissa personer, med en hon eller en han, och det är alltid den personen du tänker på när du ser just den filmen. Så är det här för mig. Sex and the City är K för mig, på det allra bästa sättet. Det ångestfria (när man äntligen känner att man LEVER) sättet, när man inte bryr sig om något annat än att vara i ögonblicket.

Jag tog en promenad i skogen idag, gick en annan väg än sist och snubblade över Mulles lilla granriskoja. Utan barr, naturligtvis, men ändå. Den stod där. Jag ska ta med henne dit när hon kommer till mig, så kanske hon blir nöjd. Jag som hoppades träffa Snövit och skräcken, liksom.

Jag vaknade, jag klev upp, jag ville göra något bra av dagen, sedan gick jag tillbaks till sängen. Jag klev upp igen efter lunch för att gå till min psykolog som applåderade mitt beslut att inte ta nattmedicinen eftersom jag baserade beslutet på min känsla. Nu är jag tillbaks i sängen igen. Och nu undrar folk kanske vad det är jag gör i sängen, för jag kan ju inte sova hela dagen? Jag vältrar mig i romantiska komedier. Inte för att jag har särskilt många, men de jag har ser jag på, och jag äcklas inte. Här vill jag återkoppla till disneykärleken jag skrev om för några dagar sedan. Jag antar att jag kanske tar igen allt jag missat på en gång? Jag kanske skulle gå och se Titanic också?

…

Nä, där går min gräns.