Det finns små, små saker, ögonblick och skeenden som tar mig genom dagarna just nu. De både lindrar, dövar och dödar. Men man kan inte säga att det heter liv.

Som halsbandet, jag köpte det på en permis från första psykvändan, jag plockade fram det och lagade det. Ett trasigt second hand halsband med många små pärlor för jag måste hålla fingrarna i arbete nu när jag slutat ta mina benso helt. Så jag klippte sönder det, pillade loss alla små pärlor, plockade fram nya pärlor, ny tråd, nytt helt lås, trädde om hela skiten för att inte tänka, för att inte vara sysslolös en kväll, för att inte känna ångesten för starkt.

Som att ta på sig halsbandet dagen efter, tillsammans med en sommarklänning och jag kände mig fin så. Gå ut i solen, hem till mamma på hennes dag och äta frukt, bär och glass, och sedan hem igen. In i det höga huset fast jag lovar jag hörde solen ropa på mig, jag kände det i värmen mot huden att den ville ha mig. In i någon sorts mörker fast jag bara vill ha ljus. Men jag har ingen anledning att vara ute.

Det är inte liv. Det är något annat. Och det där, som det inte är, gör just nu lite ont. Det är så märkligt, att jag får ångest som gör att jag drar mig undan livet och undandragandet i sig, som lindrar ångesten, genererar i sin tur mer ångest. Ska det vara så här?

Mellan varven hittar jag faktiskt något som kan likna välmående, i korta stunder. Som när jag umgås med någon jag tycker mycket om, när jag får känna små barnarmar runt min hals eller möta solen på bänken, borta vid stenfontänen, även om det enbart är i korta stunder. Jag måste öva på det där. Att leva livet istället för att lindra frånvaron av detsamma.

Det har varit en lång dag som vägrar ta slut, precis som stegen runt spåret när jag gick tidigare idag. Det kändes som jag aldrig skulle runda och komma hem igen. Inte för att det hade varit något dåligt att fastna i skogen. Däremot känns det som jag förbrukat min ranson ord för idag.

Istället får ni en blogg som är alldeles ny för mig. Indecent exposure. Läs den.

Regnet har sköljt bort den frökapselbruna färgen från björkarna och allt ute är massivt grönt tillsammans med den grå himlen. Allt är nästan som det ska vara. Alltid bara nästan. Jag har nästan disciplin och gör nästan det jag ska. Jag känner mig nästan pigg, och nästan lite kär i hela livet. Fast bara nästan.

Den lilla tid jag sitter vid datorn renskriver jag ett par gamla dagboksinlägg här och där, och sedan tänker jag.

Vissa saker blir så självklara. Vissa saker har jag helt glömt bort och blir smärtsamt påmind om. Och en hel del saker gör mig arg.

Som den där grejen med G förrförra sommaren. Jag liksom halkade in i ett förhållande med en man som hade sitt liv klart för sig, som var väldigt bestämd, och som inte kunde kommunicera alls. Jag, som inte kan leva utan ord, träffade en man som inte ville eller kunde använda dem. Men jag lät det hända för det var ganska bekvämt. Det var så okomplicerat och självklart. Jag glömde bort att jag kanske inte är så jävla okomplicerad jämt.

Ju sämre jag mådde, desto sämre hanterade han det. Han var den där killen som lämnade mig pillersovandes i en olåst lägenhet tillsammans med min då 4-åriga dotter. Jag försökte prata med honom, förklara varför mitt psyke kraschade, han nickade men förstod inte. Jag öppnade mig och visade mig naken, och han nickade, men kunde inte ta emot mig. Så jag vände mig till de vänner jag kunde lita på varje gång jag kraschade. Och han kände det som jag knuffade bort honom.

Jag minns att han skrek åt mig i telefonen. Jag minns att jag slängde på luren i örat på honom. Sedan vägrade han prata med mig. Jag tror jag blev inlagd en vecka första gången, han hälsade inte på en enda dag. Han skrev i något sms att allt han hade kvar för mig, känslomässigt, var hat och besvikelse. Tid passerade, och sedan ville han ses, prata, lyssna. Förstå. Så vi sågs hemma hos mig, han lyssnade, var inte intresserad av att prata, och försökte sedan förföra mig. Jag skyllde på min mens, sade att det inte gick. Och det var kanske tur, för sedan bröt han den där kontakten igen efter det.

Det absolut roligaste är att Pat träffade honom på krogen för ett tag sedan, och att han (som vet att Pat står mig nära och fanns där då, förrförra sommaren) bad honom om ursäkt för att han inte kunde hantera det när min depression förvärrades.

Kom igen? Vad är det för kille?

När jag läser mina gamla inlägg så ser jag ändå värme bland all skit. Han betedde sig uselt, och jag skrev ändå varmt om honom. Men allt jag så här i efterhand känner är, för att citera honom: hat och besvikelse.

Det var mitt senaste förhållande. Sommaren 2010. Jag tänker att det inte är konstigt att jag är lite rädd för det där med kärlek och förhållanden. Eller att jag känner att jag inte fungerar i ett förhållande. Jag kände då att allt var mitt fel, för att jag är psykiskt instabil och inte klarade av att hålla fasaden uppe. Men precis just nu, medan jag sitter här och skriver, så inser jag att det inte är så. Felet ligger i sammansättningen. I kombinationen av honom och mig. Jag vill inte ha ett förhållande med en människa som inte kan prata, som inte kan förstå, som inte kan tänka eller känna. Någon som behöver fasad utåt.

Jag vill ha en människa som vet hur fan det känns. Som vågar prata. Som vet att ytan spricker ibland, att det där med att ömsa skinn faktiskt är något bra och att solen går upp i morgon igen även om allt var kolsvart idag. En människa som accepterar (och tycker om) hela mig: med alla mina delar. Och jag kräver naturligtvis inget utan att vara villig att ge precis samma tillbaks. Frågan är väl snarare om någon sådan människa finns? För även om mina nyvunna insikter känns bra så ligger den där grundkänslan kvar, om att jag är en sådan där människa som är ganska omöjlig att älska hel och hållen.

Mitt bloggande har varit anonymt, icke anonymt och ibland dubbelt i form av en anonym sexblogg och en ”vanlig” Sandra-blogg. Sedan jag började blogga som mig själv här på Killyourdarlings, och lämnade toppbloggandet på finest (det var där jag slutade vara anonym) har jag försökt samla ihop allt jag skrivit här. Det finns inlägg som går tillbaks till 2008 från blogger.com, det finns dagboksinlägg från darkside och nu håller jag på att lägga in gamla inlägg från min sandra-tumblr-blogg. De kommer finnas under kategorin tumblr.com, och är skrivna under 2010. Därför blir det inte mycket nytt skrivet just nu. Jag läser gammalt, minns, tänker, bearbetar och grubblar, kopierar, letar reda på ungefärliga datum och publicerar. Så är det.

Ibland landar man i ögonblick av förståelse och det blir som det första andetaget frisk luft man tar när man kliver utanför dörren när det precis har slutat regna: doften av regn och grönska  skapar friskhet och man andas djupt. Jag hade ett sådant ögonblick alldeles nyss.

Igår pratade vi om mycket, bland annat den där liknelsen med svanar, att människor liksom svanarna är skapta för tvåsamhet och att ingen av oss två skulle kunna klara av polyamorösa förhållanden.

Idag hade vi ett annat samtal, via sms, och när jag klargjort min syn på saken skrev hon att hon tyckte jag var smart, varpå jag svarade att jag inte alls var smart. Vore jag smart skulle jag undvika alla män jämt, eftersom jag alltid har sådan otur.

Hon svarade då att jag bevisar att biologin är sann, ungefär, eftersom vi hade konstaterat att människor behöver 1+1, och inte 1+0.

Jag hörde verkligen knakandet när min hjärna liksom snurrade runt i huvudet på mig.

För i min värld är det inte en självklarhet, det där med 1+1. I min värld så är det starka människor som står stadigt på sina två ben som hittar kärleken och får behålla den. Sedan finns det sådana som jag som längtar efter den, men som kanske litar för mycket på den när den dyker upp. Det är svagt. Och då går det åt helvete. Meningen är att man ska hitta sin egen balans, sin egen tyngdpunkt, innan man kan lita på en annan människa. Kanske tänker jag på det här sättet som en form av skadereglering. Om man håller sig själv närmast gör det inte lika ont när (inte om) man blir sårad av en annan människa. Den här sortens svaga människor får inte längta eller sakna närhet och kärlek (för att vi är ovärdiga?) och absolut aldrig leta efter den. Det är oftast därför jag blir så arg på de i min närhet som ser mig gå på nit efter nit och sedan säger mig ”men leta inte efter kärleken, sluta sök den, ge upp så kommer du snubbla över den”, jag blir arg och skriker MEN JAG LETAR JU FÖR FAN INTE ENS!

Men det är mänskligt. Att längta efter närheten till en annan människa (eller flera för den delen). Det är inte något som bara vissa människor längtar efter. Det gör vi alla. Och trots att det här är en självklarhet för många (alla?) så är det inte det för mig. Det är en ny tanke och en ny känsla, en känsla som jag tycker väldigt mycket om.