Lejonhona

Som vilddjur med fläckig päls och vassa tänder i munnen, ett sådant djur med gula ögon, du vet, som ser dig. Verkligen ser. Sådan är jag.

Så gott som varje dag sänder jag mitt tack till därovan, och känner frid, lugn och lycka i bröstet över allting jag har och kärleken jag både får och ger. Mitt liv känns komplett tillsammans med honom och min dotter. Jag svär, ibland spinner jag som ett kattdjur i hans famn, på hans bröst.

Men ibland krävs det vassa och hårda. Folk pratar mycket. Men varje gång någon säger något dåligt är jag än mer säker på att det inte finns något jag inte skulle göra för att skydda min familj. Det är sådant vi vilddjur gör. Vi biter ifrån när det behövs.

An Insider’s Guide on How to be Sick

Never say the words ‘this is not my life’
This pain that wakes you screaming in the muzzle of the night
That woke your lover, chased into another room
into another life
This fevered fainting
This trembling chest
This panic like a cave of bats
This nurse drawing blood wearing doubled gloves
This insurance doesn’t cover that
This hurried paycheck of doctor after doctor after doctor
This stethoscope that never hears your heart
This hospital bed
This florescent dark
This save your prescription with side effects worse than the disease
This please let me have one month where I read more poems than warning labels
This not knowing what the test will say
This pray pray pray
This airplane’s medical emergency landing
Shame when you can’t walk
Shame when you’re home alone sobbing on another friday night
Say ‘This is my life
This is my precious life
This is how badly I want to live’
Say Sometimes you have to keep pulling yourself up by the whip
Take punch after punch to the face forward
To the head up
And still uncurl the fist of your grief like a warm blanket on the cool earth of your faith
Say every waiting room is the clime where you will finally take shape to fit into the keyhole of your own gritty heart
To open mercy
To open your siren throat
Say every fever is a love note to remind you that there better things to be than cool
Fuck cool
Fuck every pair of skinny jeans
From the month your muscles atrophied to a size two
Say fuck you to anyone who asks you if you eat enough
Say how do you not know that is so fucking rude
Remember you never have an obligation to fight the hurricane in your chest
Especially on a day when another healthy person suggests ‘you would feel so much better if you would just focus your breath into a Buddha beam of light
Like that blind is going to miraculously dissolve the knife that’s been churning in your kidneys for the last six fucking months
Say Sunshine, please go back to your job at the aroma therapy aisle at Whole Foods and leave me alone
I know how to help my body
God does not expect me to use my inside voice
God knows how goddamn hard I am working to become a smooth stone
So I can skip on my back across this red red sea
So I can trust deep in my screaming bones
Everything is a lesson
Lesson #1 through infinity
You will never have a greater opportunity to learn to love your enemy than when your enemy is your own red blood
Truce is a word made of velvet
Wear it everywhere you go
Bandage the window where you screamed at the mountain for forgetting your footsteps
Trust that mountain is climbing you
Especially on the days you inevitably want to avalanche everyone who loves you
When you can’t walk from the bed to the bathroom without clenching at the walls
When you can’t imagine you can fall to pieces in another’s sturdy arms and still be seen as whole
Remember, the universe only became the universe when it shattered into dust
And that shattering is the one thing you can always trust enough to tell you the truth is so quiet
you may never have heard it without a stethoscope pressed to your chest
That is to say in the house of your compassion its possible illness will be the landline
And its how you will begin to hear the world clear as a pin dropping
The downpour of its eyes
The long quarter of its broken throat
On my most broken days when my faith is a willow and the pain has nothing but an ax to give
The only thing I want more than to die is to live
Is to live to hear my neighbor play his music obnoxiously loud
To get cut off in traffic fifty more times
To get broken up with while standing in line at the DMV
To have another doctor drive another needle into my skin for the hundredth time
So I can say, for the hundredth time, that needle is the needle on a record player, Doctor, everything and I mean everything can learn how to sing.

Solen lyser på trädet vars skugga faller på marken och växer upp över husväggen. Jag skulle kunna vara sådan, som skuggan av ett träd, med många grenar. Finns egentligen inte, men är omedveten om det, bara fortsätter växa upp över väggen och vrida på sig alltmedan solen klättar över himlen.

egendomligheter

Det är egentligen en saga, en sådan som berättas om en fågel inlåst i bur, hennes vinge är bruten och där är hon fast. Även när hon sedan släpps ut skyggar hon undan, känner väggarnas struktur och vågar inte flyga mot det öppna fönstret. Det är egentligen den sortens saga.

Eller den om hinden och jägaren som ser åt ett annat håll med sänkt bössa eftersom han vet att djuret löper om han ser rakt på det, som om det kan känna blickarna bränna hål i pälsen där det går och betar.

Tornet i skogen och lågan i bröstet medan alla snöflingorna faller från en rökfärgad himmel. När man har en låga i bröstet gäller det att skydda den, sluta händerna om den (men inte för nära, inte för kvävande) så varken vind eller snö kan släcka det som brinner. En del människor har eldsvådor i sina bröstkorgar. Andra har glöd. Jag har murat in min låga, så ingen ska kunna se hur mycket jag brinner. Det betyder inte att jag är förkolnad och lågan slocknad.

En rasande eldstorm och han håller sina händer mjukt runt fågelns kropp, sluter dess vingar tätt mot den späda bröstkorgen; hjärtat pickar så hårt mot handflatorna.

Att jag inte tror sagor kan bli verklighet betyder inte att jag slutar skriva dem. Det betyder inte att jag slutar vara mjuk eller känna kärlek. Mina sagor är av den sorten att de bara viskas fram, knappt hörbara som ett spökes uppenbarelse i skogen mellan trädstammarna alltmedan hinden höjer sin blick och fågeln hittar vägen ut ur det stängda rummet.

Jag blöder

Många har, med all rätt, upprörts över barnbruden från Jemen som avled av inre skador efter bröllopsnatten. Jag har läst många kommentarer om hur sjukt det är att gifta sig med ett barn, och om vad som än värre är: att gifta bort sitt barn på det sättet.

Varje dag våldtas barn, små som stora, och kvinnor. Överallt där krig pågår används våldtäkt systematiskt som ett vapen. Ibland tillåts de våldtagna att leva vidare. Ibland stympas de och ibland dödas de. Flickor som skärs sönder i underlivet. Mammor vars barn dödas innan de våldtas, eller som tvingas se på när deras barn utsätts för dessa vidriga övergrepp.

Vad som än värre är: det händer medan vi lever våra liv, jobbar, lagar mat, diskar, ser på tv, borstar tänderna och sover tryggt i våra sängar. Vi låter det hända. Vi skulle kunna engagera oss, vi skulle kunna säga stopp (ni vet historien om pinnarna plockade från marken? En enda pinne bryts lätt, men ingen kan bryta en bunt med pinnar?) men vi gör det inte. Vi är som de sjuka föräldrarna.

Med det skrivet bör jag påpeka att jag på intet sätt förminskar vidrigheten i det flickan i Jemen utsattes för. Aldrig. Men jag önskar att fler människor i min omgivning kunde reagera lika starkt på det som sker dagligen, nu nu nu, som på en enda händelse som råkar uppmärksammas i media.

Karusellvagnen

Jag var nästan framme vid mitt jobb, hade passerat McDonalds och skulle gå över vägen, när jag såg bilen. På håll såg det ut som en gammal volvo av något slag. Vad som gav mig associationen kan jag inte säga, för jag kan ju inget om bilar alls, men jag tänkte i alla fall gammal volvo typ kombi. Jag klev ut i gatan, naturligtvis inte på ett övergångsställe, och såg bilen närma sig hastigt. När det så passerade mig insåg jag att det var en likbil.

Inne på kontoret var alla lampor släckta. Jag gick till trappen upp till chefens kontor, satte mig på fönsterbrädan av sten och frågade chefen: ”Är likbilen ett dåligt tecken?”
Han såg på mig, viftade på handen, svarade: ”Näääääääääääää!”

Nu vet jag att den inte är ett dåligt tecken, men det är definitivt en varning:
”Den här dagen kommer bli som att åka karusell på alla sätt och vis, så passa dig för fan, kliv av innan åkturen börjar, va?”

Okysst

Jag hinner inte tänka, hinner inte grubbla eller sakna. Jag går upp, skyndar till fritids, och går sedan snabbt till jobbet. Gör mina timmar, det går i ett rasande tempo och det är skönt att jag redan kan jobbet och vet vad jag vill så jag vet vad som behöver göras. Sedan hem, hämta på fritids och stupa i säng. När allt är klart, när vi flyttat tillbaks till den gamla lokalen, kommer det bli riktigt skönt.

Med regnet och de grå molnen kommer en dunkelhet jag älskar. Men jag vill ändå inte att sommaren ska vara slut än.

Och alldeles för många dagar rinner förbi medan jag (självvalt) förblir okysst och jag börjar omvärdera mina val.

Jag hade ett regnoväder i mitt bröst som inte ville sluta gråta, och det är en sorg jag känner igen sedan jag var liten. En rädsla och förundran över livets skörhet. Jag behövde gråta, men kunde inte riktigt, det bara droppade stilla.

Sedan idag har jag inte längre bara praktik, jag är anställd och får göra det jag älskar så mycket varje dag, mot betalning. Allt arbete jag lagt ner belönas.

Det vilda havet och den vilda människan

Jag har alltid tänkt på henne som en fjäril, och det blir bara tydligare och tydligare att det är sådan hon är. En fjäril som med fladdrande vingar tar sig från punkt A till B, men inte raka vägen, utan i snirklande bana med omvägar och piruetter.

Den där dagen då det blåste och hon fick möta havet på riktigt var det som att jag höll mig själv i handen. Hon skrattade när hon såg vågorna, sprang hela vägen ner, sparkade av sig skorna och blev blöt om de uppkavlade jeansen när hon badade fötterna. Hon slängde ifrån sig jeansen och höll mig hårt i handen, jublade när de starka vågorna slog in över våra ben, och hon var som jag brukade vara.

Den kvällen när vi gick ner till stranden ensamma, för att se på solnedgången, dirigerade hon havet från vattenbrynet, med uppkavlade jeans (som inte blev blöta) stod hon i sanden, slängde stenar i vågorna samtidigt som hon sjöng med hög och stark röst. Det hade varit en kylig dag, så vi var nästan helt ensamma där.

9ae1e11cf95711e2ba2422000a1f9376_7

Hon är en vilde, ett naturbarn, hon gör saker för att hon kan. För att det är fullkomligt naturligt för henne att sjunga vaggvisor för havet, rädda möss ur vassa kattklor, klättra högt, dyka djupt och leva fullt ut. Jag satt på den tomma stranden, sand, stenar, hav och himmel så långt blicken når åt båda hållen, medan hon sjöng sina sånger, och det kändes som att den stunden var precis som den skulle vara, helt perfekt i all sin enkelhet.

Jag hade håret i ögonen och frågade om hon hade lika bra kontakt med vinden som med havet, jag bad henne sjunga lite för vinden så den skulle lugna sig. Hon svarade inte. Jag frågade igen, ”tyst mamma”, svarade hon då: ”jag pratar faktiskt med naturen”. Jag blev inte ens förvånad.

Stockholm tur och retur

Det är fantastiskt med spontana vänner. Efter en jobbig stund i fredags försökte Ida muntra upp mig och det slutade med att vi åkte till fina Aline i Stockholm. Jag hade inte träffat henne på länge och det var verkligen välgörande. Jag har saknat henne så. Vårt lilla gäng drog ut på krogen, dansade, hade jätteroligt, och Ida förvandlades till ett party animal som aldrig ville gå hem. Det var en fin road trip jag kommer minnas länge, massor med kärlek till alla inblandade.

image
Jag blev facerape:ad för första gången också. Aline skulle kolla in bilden och slängde upp den på fejjan direkt.

image