Ikväll kommer M från kondomeriet hem till mig.

Det var en sådan där lat, långsam och skön dag, en ledig dag, och jag låg i sängen med facebook på mobilen och skrev något i stil med att man farligt lätt kan vänja sig vid det här, som status. Och jag menade hela biten av välmående. Att må bra, att få ligga i sängen och bara vara. Jag fick en kommentar på den där statusuppdateringen av någon med snuskig fantasi, och jag tänkte på hur så många av mina vänner alltid tolkar mina statusuppdateringar på det snuskiga sättet. När jag påtalade det tyckte den där ”någon” med den snuskiga fantasin att vi borde samla alla snuskiga vänner och ha fest.

Och några snuskiga vänner hakade på tanken.

Jag tror internet har förstört det där lite. Senast jag var på ett homeparty var samma år jag tog studenten. Med andra ord väldigt många år sedan. Det finns väl inget behov av det längre, tänker jag, eftersom man kan beställa allting online. Och är inte det för att det här med sex och njutning är lite laddat trots att vi låtsas vara så öppna med det?

Men ikväll kommer som sagt kondomeriet hit. De var först med att erbjuda homeparties, de har hållt på hur länge som helst, och de är dessutom trevliga. Det finns ju hur många företag som helst i den här branschen, men det finns vissa som inte är trevliga alls. Jag har stött på sådana exempel med, genom mitt bloggande. Kondomeriet hör inte till den kategorin. Det ska bli riktigt kul att se vad hon har med sig för saker.

Och ja. Den där lata, långsamma och sköna dagen inkluderade ju någon mer, så visst hade hon rätt, den där ”någon” som tolkade in snusk i min statusuppdatering. Men whatever…

- gnällkärringlapparna om städningen i tvättstugan är översatta till tre språk eller fler.

- gubben på våning 7 är så packad kl 11 en vardag att han tror han är på våning 3 (där han ska av) när hissen stannar för att plocka upp mig på 6:an.

- lappar från patriot.nu ligger på hallgolvet med jämna mellanrum, eller man får minst 3 besök från Jehovas Vittnen på ett halvår (we be damned in this house!)

- snorloskorna är ÖVERALLT i hissen, så pass att man står mitt på hissgolvet, utan att vidröra väggarna, och inte törs röra sig.

- polisen patrullerar i området på julafton.

- det är fotavtryck på spegeln i hissen, och spegeln hänger i ansiktshöjd.

- Whitney Houstons ”I will always love you” går på repeat hos grannen. Åh, nej, vänta. Det verkar vara ett allmäntillstånd för tillfället. Men jag hävdar att min ghettogranne i lägenheten över min satte trenden redan för flera månader sedan.

- den suspekte grannen på samma våningsplan säger saker som: ”han måste göra det, vet du, annars är han körd i den här stan.” och dessutom låter jävligt arg.

- man har skräckfilmsögonblick i tvättstugan när någon rycker våldsamt i dörrhandtaget medan man hänger tvätt.

- det ringer på dörren och den första instinkten inte är ÖPPNA utan NEEEEEEJ, alternativt med tillägget ”måste hämta en kniv i köket”.

Sista punkten inträffade alldeles nyss.

Asocial som jag är öppnar jag ytterst sällan dörren om jag inte vet vem som ringer på. Och vet, det gör jag ju för att jag ser vem det är. Sedan jul har det ringt på vid tre olika tillfällen av olika människor, och alla tre gångerna har jag låtit bli att öppna. Det är så enkelt.

Första gången var på en väldigt udda dag, någon av de röda dagarna under jul. Min dotter och jag satt i soffan och såg på film, på hög volym, när det ringde. Utanför min dörr stod en äldre kvinna med svart, risigt hår. Hon ringde på dörren väldigt ihärdigt, och gjorde den klassiska ”glutta in genom brevinkastet för att se om du är hemma”-grejen. Well, jag försökte ju inte ens låtsas som om jag inte var hemma, så jag brydde mig inte.

Grejen är den att jag i snart två år bott i den här lägenheten. Några månader efter mig flyttade hon ovanpå in i sin lägenhet, och det hände att hennes vänner (se punkt 2) hamnade på fel våningsplan (”öh, men vad är det här”, efter att ha ringt på min dörr, ”vi skulle ju till 7:an”).

Kanske trodde jag det var så i julas?

Min dotter trodde inte det var grannens kompis, hon trodde det var häxan Mor Gothel (ur Trassel) som hade ringt på. Sedan dess känns de där påringningarna väldigt oturliga.

Andra gången var de två personer.

Sedan kom tvättstugeincidenten, där någon våldsamt och desperat, på bästa skräckfilmsvis, ville in i tvättstugan och signalerade detta genom att rycka i dörrhandtaget. Om och om igen. Vanligtvis fungerar det med nyckel, eller med att knacka, men tja. Man kan ju psykopatrycka också. Öppnade jag? Ha.

Jag ser för mycket skräckfilm. Jag är mörkrädd. Jag är lättskrämd.

Nu på kvällen var jag inne på hennes rum och städade när det ringde på. Hon låg och sov i min säng. En man stod utanför. Helt plötsligt kunde jag inte minnas om jag låste dörren när jag kom in tidigare idag, och min första tanke var att försvara Jujje om han skulle komma in, men tanke nummer två var att det där med knivar från köket aldrig hjälper i skräckfilmer, så jag sket i den planen.

Så, vad vill de här människorna mig? Jag kommer aldrig få veta om jag inte öppnar, men eftersom jag alltid är ensam hemma med henne när de ringer på så kommer jag ju aldrig, aldrig öppna.

Det där jag skrev om igår, om hen, inleddes ju med svartvithet. Jag tror det var så jag egentligen hade tänkt skriva hela inlägget. Om den svartvita världen. I synnerhet den på nätet.

Jag är ju egentligen en fruktansvärt svartvit människa, väldigt bestämd i mina åsikter. Men jag övar mig. Jag tränar mig i att se och uppskatta färgskalornas olika nyanser. Jag försöker lägga märke till hur jag reagerar på saker, främst sådant jag läser, och tänka, känna efter och framför allt bli medveten om när jag trampar i samma gamla spår som vanligt och tycker något bara för tyckandets skull.

Kanske är det därför jag blivit mer och mer uppmärksam på andra svartvita människors uttryck.

I hen-inlägget skrev jag om hur någon på twitter frågade, helt öppet, hur man kunde ogilla ett ord som hen, för ordets skull. Och jag svarade att det var ett fult ord, rent estetiskt, och att det tog fokus från det man försökte säga eftersom folk lade så stor uppmärksamhet vid ordet hen. Jag var inte på något sätt otrelvlig, ändå fick jag ett bemötande som inte var så trevligt, typ “ingen tvingar dig att använda det”. Öh, nä, men du ställde en fråga, och jag svarade?

Idag läste jag något annat som fick mig att reagera. Det gällde det här med att vara polyamorös, och varför. Någon skrev något, jag minns inte ordagrant, men att det för den personen handlade om att ingen ska trycka ner eller äga dennes kropp och sexualitet. Min första tanke var att det kändes mer som ett statement. En revolt. Något man gör, för görandets skull, för att visa att JAG är MIN EGEN, och inte din, så tro inte det. Som att man liksom MÅSTE ha sex med andra. Och det var förmodligen inte alls så personen menade, men i en dialog kändes det återigen väldigt tydligt, när någon har bestämt sig för en åsikt som är svart och tolkar alla andra färgförslag som vita, det som sägs passerar över huvudet.

För några veckor sedan var jag så jublande glad över att jag kände elden. Under en tid, för en evighet sedan, var jag engagerad politiskt, och jag tyckte om det. Sedan brann jag ut, av all maktlöshet. Men så under en väldigt koncentrerad period så tändes den där elden igen, inom ett enda område, det var mycket som hände samtidigt som knuffade mig åt ett håll, och jag blev glad. Nu handlar det om svartvita världen ett tag, verkar det som. Och jag har hört att det här är året då vi människor kommer upptäcka vad som egentligen är viktigt. Det känns bra.

Hur skulle du beskriva min blogg, med en mening?

Det går att kommentera anonymt, om någon inte märkt det än.

Om en månad ungefär kommer nästa nummer av undergroundmagasinet Eskapix ut, och Henrik, redaktören, har på bloggen offentliggjort vilka som medverkar med vad. Nyfikna? Det borde ni vara…

Skicka genast ett mail till eskapix@gmail.com för att förhandsboka ditt exemplar av nya numret.

Skulle det vara så att någon av er som läser det här är en av mina vänner (IRL, ni vet) och tänker, typ, ”fan också, min väns novell blev publicerad i den här fantastiska boken, och jag bara sket i att köpa den när jag hade chansen”, så har jag fortfarande några ex kvar på skrivbordet. Om man inte är en Irl-vän som bor i närheten, men ändå vill ha årets första nummer kan man kolla med Henrik (ovanstående mailadress) om det finns ex kvar.