Sedan jag började min praktik i oktober har jag lärt mig att höra skillnad på arabiska och somaliska. Jag har vågat de båda språken i min mun (jag är väldigt blyg när det gäller att lära nya språk) och kan känna igen enstaka ord. Jag har ringt migrationsverket minst tusen gånger och memorerat numret till handläggaren som aldrig svarar när jag ringer. Jag har byggt upp ett kontaktnät både bland våra besökare och bland myndigheter. Jag har blivit organiserad med papper i plastfickor och numrerade register. Jag har hip hop-handslags-hälsat på alla coola killar som vant sig vid min närvaro. Jag har lärt mig namn och memorerat ärenden. Jag har besökt moskén med slöja över håret. Jag har ätit sambusas och baklava. Jag har fyllt i massor av blanketter. Överkommit min telefonfobi. Haft 127 som placering i telefonkö och ändå inte lagt på luren. Jag har talat inför stora grupper både med och utan tolk. Bokat föreläsningar. Fört fram frågor. Jag har känt närvaron av gud när jag hör någon be. Jag har undrat över densammes val när jag hör någons livsberättelse. Just nu är jag på precis rätt plats, gör precis rätt saker. Och jag älskar det.

Hon försöker alltid få mig att beskriva mig själv, och jag kan helt enkelt inte, varje gång blir jag tyst. Jag vet ju ungefär varför hon gör det, och vad hon väntar sig för svar, men jag hittar inga ord.

De senaste dagarna har jag dock hittat något, en flyktig bild (hon gillar när jag beskriver bildligt, symboliskt) som säger en del om vem jag är. Jag har inte läst böckerna, men jag såg den enda filmen som kom, Guldkompassen, du vet? Människornas själar har en form, som ett djur, och går alltid sida vid sida med människan. Och innan den lilla själen bestämt sin form så ändrar den skepnad från och till. Filmen (eller boken) handlar ju om en liten flicka vars själ ständigt snor kring fötter eller flaxar kring huvudet på henne, vill inte stillas. Om jag skulle beskriva mig själv på något sätt så är det som den delen. En liten själ som inte bestämt form, som slinker in mellan fötterna och när någon nästan får tag på något, svansen kanske, så ändrar jag form för att klättra eller flyga alldeles ur greppet. Allt du har kvar i händerna är ett par hårstrån. Och det lilla fågelhjärtat mitt pickar så hårt i bröstkorgen.

Det krävs tålamod, varsamhet och stort lugn för att jag inte ska bli rädd.

Något känns skevt i vardagen. Jag behöver fokusera, ställa skärpan, men när allt känns suddigt är det svårt. När allt är suddigt känns det svårt. Jag läcker ord, spiller dem runt omkring mig. Håller en hand för munnen, en annan över hjärtat och med den tredje rafsar jag åt mig alla ord jag spillt (och ångrat). Ignorance is bliss. Är det inte så?

Hela himlen gråter idag, och det betyder att vintern är slut för det regnar inte när det är vinter.

Jag har saknat regnet, det är så välgörande utan att jag vet varför. Och färgskalorna är så mjuka mot mina ögon med sin nedskruvade kulör och toner av grått. Idag gråter jag inte.

Och som jag gråter, det kommer hos psykologen fast jag kämpar emot och hon måste säga åt mig flera gånger att andas eftersom revbensburen skallrar och jag måste hålla den stilla. Det känns inte jobbigt efteråt. Inte heller skönt, men åtminstone inte jobbigt.

Jag blir rörd till tårar när jag läser mail jag fått efter senaste krönikan, eller när en okänd kvinna stannar mig på gatan för att ge mig beröm för hon tycker att jag skriver jättebra.

Jag spärrar upp ögonen för att inte börja gråta vid ett par ärenden på praktiken, ärenden där jag känner att jag gjort skillnad. Där jag vet hur tacksamma de är för min hjälp och där jag själv haft lite av en klump i magen för att jag inte kunnat göra mer.

Alla dessa tårar. Själv känner jag mig som en öken.

Människor dyker upp i mitt liv, ibland i drömmar och ibland direkt, via ord, eller så dyker de inte upp alls och frånvaron lämnar mig tom. Det är vad jag menar. De gör mig ökentorra.

And I miss you, like the desert miss the rain.

Jag har slutat fråga vad människor tänker på under det där ögonblicket där jag ser att de försvinner bort någonstans långt bort, när det drar i mungiporna eller ögonbrynen rynkas, jag har slutat fråga för jag får alltid samma svar: jag vet inte, eller ingenting.

Ingenting kan man inte tänka på. Man tänker alltid på något, om man inte är Buddha då så klart.

Men det finns en annan sak jag alltid frågar, en lika karaktärsmässigt avgörande fråga, även om jag på förhand redan vet svaret; jag ber om det gång på gång för jag tänker att någon gång så kommer någon att göra det jag ber om, och det kommer vara någon som är speciell, någon man kan hålla fast vid och lita på.

Jag ber alltid om sagor.

Berättelser är ju av ord, och direkt översätt är det liv. Jag älskar när någon läser för mig, eller berättar något, allra helst innan jag ska sova. Att ligga helt i tystnad är en plåga, så jag ber vem som än ligger intill mig att berätta något, den personen svarar alltid: berätta vadå? Jag fortsätter: inte vet jag, en godnattsaga. Och personen svarar alltid: jag kan inga sagor. Ibland händer det att jag skriver det i sms, ber om en berättelse. Men jag får aldrig någon.

När jag var långt ner i skiten och ångestattackerna var hårda tvingade jag min bästis att läsa för mig, men han gjorde det under protest och det var flera år sedan sist. När jag var inlagd lyssnade jag på ljudböcker. Varför läser inte människor mer för varandra?

Igår på skype frågade den där R om jag var trött, jag svarade: ja, berätta en godnattsaga för mig. Och han hämtade en sagobok som han läste för mig från början till slut. Jag kände mig varm inuti.

Det kan tyckas motsägelsefullt att jag säger mig tycka om ord så mycket, älska, behöva och leva genom dem, men ändå inte kan prata om sådant som är viktigt. Det är som jag håller för munnen, det jag vill och behöver säga kommer aldrig ut. Jag gör det gång på gång, håller människor på avstånd genom att manipulera orden, använda de som inte är särskilt laddade, för mig. Jag tror jag är ganska bra på att få människor att känna sig nära mig, trots att jag egentligen håller dem på avstånd.

Jag gör det hos min psykolog, undviker sådant som är känsligt och som skulle få mig att släppa fasaden, kanske känna något.

Jag gör det hela tiden.

Det är min överlevnadsstrategi.

Det har varit min taktik så länge att jag glömt hur man pratar. Så det är inte enbart för att jag är rädd för att prata om det viktiga som jag undviker det, jag kan inte längre. I veckor har jag försökt, men det går inte.

Men om jag för ett ögonblick skulle ta händerna från munnen och säga det som verkligen känns, så skulle jag säga att du känns som solsken överallt.

Jag är en sådan sorts mamma som inte riktigt vet hur jag ska bete mig i närheten av andra föräldrar, för jag tycker inte att jag passar in. Jag känner mig inte så typiskt mammig. Jag slutade amma ganska tidigt, gick aldrig på öppna förskolan, och jag tittar oftast misstänksamt på pedagogiska mammor.

Jag är en sådan sorts mamma, av 2000-talet, som har försökt få mitt barn att bära alla sorters färger (eftersom rosa minsann inte är en tjejfärg), men jag gav ju upp och gick stolt omkring på stan med en unge helt klädd i neonrosa sittandes i en cerise/svart sittvagn. En sådan mamma som tycker synd om de där flickorna (till pedagogiska mammor) som mest är klädda i vitt och brunt och med stora ögon ser på den rosa uppenbarelse min dotter är.

Jag är en sådan sorts mamma som inte vet hur man gör när man uppfostrar barn, som närvarar på COPE-utbildningen varje måndag eftersom jag är ansvarig för lokalen, men inte lär mig någonting. Eller så är det jag lär mig inte anpassningsbart på min unge. Men hur ouppfostrad jag än tycker att hon är så lyckas hon socialt i alla sammanhang. Allas hjärtan smälter. Johanna säger att det är beviset för att jag har gjort något rätt.

Jag är en lejonmamma, och hon är min lejonunge, det är så jag brukar säga.

Jag är en zombiemamma, det fick grannpojkarna erfara när de började busringa på dörren och jag gömde mig (med dörren på glänt), hoppade fram och skrek mitt värsta skräckfilmsskrik. Det sägs att människan inte kan flyga, men jag har sett att små pojkar faktiskt kan. Och sedan skrattade de (känner jag att jag behöver tillägga så ingen tror att jag är hemsk på riktigt).

Jag är en hökögd mamma som spanar från balkongen på de lite mindre snälla barnen när jag blir tillsagd om orättvisor. Och jag lyssnar på gnäll från båda sidor (mammor som tror att de egna barnen aldrig gör fel är hemska) innan jag vänligt men bestämt säger åt någon av dem, och jag tycker det bästa är när man kan hjälpa barn att hitta egna lösningar på konflikter när de leker.

Tydligen så är jag en monstermamma också. Det är en ny upplevelse. Efter två dagar av konflikter med en äldre snorunge brast allt, det var när min dotter i sin nya jacka, helt lerig, bulgrinande och blodig berättade att snorungen hade knuffat henne MEDAN HON CYKLADE. Likt Hulken blev mamman grön och rasande. Jag har väl aldrig skrikit åt något barn på det sättet, någonsin! Hon fick sig en blåsning med löfte om samtal med både föräldrar och SOCIALEN (det är då man vet att det är allvar, inte sant?) om hon någonsin rör något mindre barn på gården igen, hon fick höra hur man aldrig någonsin får bete sig och hur patetiskt det är att ge sig på någon som är så många år yngre. Inte särskilt konstruktivt och pedagogiskt, va? Det värsta är att hon liksom inte tycker att hon har gjort något fel, men förhoppningsvis var utskällningen så obekväm att hon inte vill vara med om det igen och därför låter bli att slåss.

Senare på kvällen, när vi låg i soffan och kollade på film suckade min skrutt och sade: nu vet jag att lejonmammor tar hand om sina ungar.

Ibland önskar jag att jag kunde tala om för den flickan jag var att det egentligen inte är något problem, det där med män. Att den fysiska närheten egentligen är enkel, att män är ganska enkla. Egentligen. Så hon ska inte oroa sig, inte grubbla, inte slå ner på sig själv för att hon inte ser ut som hon tror att man måste se ut för att vara omtyckt.

Det som är svårt, men som hon inte förstår då, är istället att känna tillit; att våga tro på att en annan människa menar det när han säger att han verkligen, verkligen tycker om.