Det är märkligt, tänker jag, att han inte märker det. Alla andra ser det på mig. De märker det i mitt sätt. I mina leenden. I sådant jag skriver, och i allt det där jag verkligen inte skriver.
Nog för att jag anstränger mig. Jag försöker hålla distansen för att han inte ska bli rädd. Eller. Ja, för att han inte ska bli vad det nu var han blev när han drog sig undan då i mars. Jag ser inte på honom långa stunder, annat än när han inte ser. Eller när vi har sex och han är upptagen av min kropp. Då tittar jag på honom. Luktar. Njuter av att få vara nära. Låtsas att allt är som det brukade vara, när den där närheten verkligen var min. När det var fullkomligt naturligt att jag tog platsen på hans bröst eller i hans famn. Det känns inte så nu, inte naturligt. Jag är försiktig. Men ändå. Det är märkligt att han inte ser eller förstår, för jag läcker ju kärlek.
Kan han inte känna hur det droppar från mina fingertoppar när jag smeker honom? Eller smaken, kan han inte känna den när han kysser mig? Hur jag spricker ibland när jag tappar kontrollen, ser han det inte då, hur det lyser genom min hud?
(Precis allt ovanstående är skrivet ur vetskapen om att han ändå inte läser här och har inget att göra med hur jag gjorde när jag försökte mig på någon form av kärleksförklaring i verkligheten. När jag skulle förmedla det jag känner gick det till så här: jag skrev ett sms innehållandes något liknande ‘jag tycker om dig väldigt mycket om du inte redan har förstått det’ och fick svaret att han har förstått det. Ibland blir det väldigt tydligt exakt hur mycket liten rädd flicka jag är…)
