I två dagar spelar jag Tallest man on earth. Jag konstaterar att solen skiner och att jag tycker om det. Lättnadskänslan, när jag inser att jag har dagar med ljus, får mig nästan att gråta. Men bara nästan.
Han ligger så nära mig, på sidan, vänd mot mig, och sedan gör han det, bara sådär, han kysser mig, och det är en överraskande mildhet i det. Att han kysser mig. Och jag njuter av det. Som så många andra gånger försvinner jag i känslan av här och nu tillsammans med honom. Han är sådan. Han är här och nu. Jag kan inte tänka en minut framåt när jag är där, i njutningen, tillsammans med honom, och jag känner att jag inte behöver tänka framåt heller.
Medan vi äter frukost någon gång på förmiddagen, spelar han musik. Solen lyser idag igen, himlen är till och med blå. Jag tycker fortfarande om det. Kanske ännu mer idag. Han sätter på ”Where do my bluebird fly” med Tallest man on earth, och så är cirkeln sluten.
Lägg märke till hans leende när han ser fåglerna som flyger över hans huvud (trots att det är typ måsar och inte någon blåsångare).
Etiketter:tallest man on earth, where do my bluebird fly
