Förvirringen är total.
Jag tycker inte om telefoner, jag tycker ännu mindre om läkare. Så jag åt maxdosen av både värktabletter och benzo, utan att det hjälpte, innan jag till slut ringde efter en läkartid.
Efter att ha övertygat sjuksköterskan jag talade med i telefon om att gyn på lasarettet var stängd och att barnmorskan hade hänvisat mig till vårdcentralens läkare fick jag en tid hos en läkare som klämde på magen och, utan att ta någon snabbsänka, remitterade mig till kvinnokliniken i Falun. FALUN? Jag sade att jag inte hade någon skjuts dit förrän kl 15 tidigast (det här var vid kl 11), men enligt honom är det inga problem. När jag till slut kom fram till Falun var kvinnokliniken stängd. WTF?! Så vi, jag och P som skjutsade mig, blev sittande på akuten i Falun i drygt fem timmar. Ja, sade sköterskan, gynekologen har ju hand om förlossningen också, så ni kan bli sittande här hela kvällen. Said and done. När jag till slut fick träffa gynekologen konstaterade hon att jag inte hade någon infektion. Möjligtvis en irritationsinflammation (?), att jag blivit irriterad vid insättningen. Feber hade jag (jo, hon räknade 37,7 som feber trots Kerstin på sjukvårdsrådgivningen), men det var enda tecknet på infektion. Så jag kunde välja att låta spiralen sitta kvar och få en antibiotikakur om jag ville. So I did. Det intressanta är ju att hon påpekade att om det inte blev bättre så kunde jag gå till barnmorskan på måndag för att ta ut spiralen.
Till barnmorskan.
Varför sade ingen det från början? Sjuksköterskan i telefon? Läkaren som remitterade mig till Falun? Jag hade inte behövt åka till Falun egentligen.
Nå. Jag informerade gynekologen i Falun om vilka mediciner jag äter, så när hon skrev ut medicinerna (anti inflammatorisk/smärtstillande och antibiotika) läste hon noga på FASS. Men det blir ju alltid skit.
På apoteket hade de inte min antibiotika. Till slut hittade apotekaren min medicin i dubbel styrka, och den där sorten som ska lösas i vatten och drickas. Åh, det smakar så gott. Den andra tabletten ökar effekten av Litium med 20%, trots att hon valde tabletter som inte skulle påverka Litium (hon valde till och med bort en sort). Jag bara hoppas nu att jag inte får litiumförgiftning eller något.
När jag ändå var på apoteket passade jag på att hämta ut Litium. Sedan min läkare ökade doseringen går det åt dubbelt så många tabletter, vilket gör att medicinen tar slut dubbelt så fort. Trots det har han varken ändrat doseringen i receptet (står fortfarande halva dosen vilket innebär att det blir fel i apotekets datasystem) eller skrivit ut något nytt recept.
Hur mycket ont, ångest, stress och ilska jag än har haft, hur ledsen jag än var över att jag inte skulle hinna allt jag skulle hinna innan min lilla tjejs födelsedag (igår) och hur uppgiven jag än varit, för att inte nämna hur många psykbryt jag haft, så tog jag mig genom dagarna. Hur? Med kärlek från familj och vänner. Ni är bra fina, allihop. <3
Etiketter:infekion, kopparspiral, litium, spiral
Du verkar alltid ha en jävla tur med alla läkare du träffar… NOOOOT!
Hoppas det löser sig med museriet
Ja, visst känns det som så? Säkert payback för den där läkaren jag dejtade. Tack, det hoppas jag med.
massa massa kärlek <3 borde fasen skrivit om samverkan inom sjukvården (eller ja bristen på den) nu i min senaste uppgift, du har ju uppslag för en hel bok, och det suger att den som är sjuk måste hålla koll på allt för att läkare/sköterskor m.fl inte kan kommunicera.. Kramar
Ja, det har väl blivit en klassiker det där om att man måste vara frisk för att orka vara sjuk, eller hur man nu säger. Det märkliga är att när det händer så många av oss som söker kontakt med sjukvården så känns det ju som det borde finnas en hel del feedback också, en hel del konkreta saker sjukvården skulle kunna ändra på. Men det är kanske lättare att blunda och låtsas som ingenting. Du får skriva om det nästa gång.
<3 Love ya!
Älskade vän!
Jupp. Det var ‘bara det’
Kärlek!!