Känslomänniska

Postat i dagbok by

Jag jobbar ju så hårt med att vara känslomässigt avstängd, samtidigt som det är det minsta jag vill vara. En inre konflikt kan man kanske kalla det, hur jag konstant motarbetar mig själv och det maskineri jag tar som naturligt. En jävla inre konflikt. Men ibland går det helt enkelt inte att värja sig, och det är sällan i situationer jag förstår varför jag reagerar så starkt.

Jag trodde, när min kompis vinkade på avstånd och sedan bara försvann, att det var allt. Det var hans hej då. Men jag hade fel, för han kom tillbaks, han gav mig en hård kram, sade att två månader går fort, att han skulle kolla sin facebook medan han är borta och att han kommer sakna mig, sedan kramade han mig igen, hårt och länge. Och det gjorde mig av någon jättekonstig anledning skitrörd. Verkligen rörd till tårar. Jag förstår inte riktigt varför, och fast jag aldrig gråter offentligt så måste jag erkänna att känslan ändå är skön, eller som Aldous Snow säger: ”it´s good to feel something!”

Postat i dagbok by

Killen kom in på kontoret, tog min hand och frågade om det är jag som är Sandra. Så gratulerade han mig, sade att jag utför ett bra jobb för alla har bara gott att säga om mig. Han berättade att alla han har kontakt med, vilket är många, säger att de är glada att jag finns här, bemannar kontoret och hjälper till med alla ärenden. De tycker att jag är snäll. ”Du gör verkligen ett bra jobb, alla är så nöjda”, sade han och jag tackade honom flera gånger, log och sade att det verkligen var kul att höra, uppskattning är alltid värdefullt, men jag fick bita mig i tungan för att inte säga: ”men jag jobbar inte här, jag är bara praktikant”.

En sådan dag är det idag.

Inte riktigt säker på hur det ska kännas nu

Postat i dejting & antidejting by

Människor kan vara rätt elaka mot varandra, men någonstans går en gräns för hur mycket någon tål. Jag minns att vi hade någon övning med en dramapedagog, en grupp människor skulle utesluta en person, inte släppa in, och hon övervakade övningen, sade att man kunde se i den ensamma personens ögon när leken övergick till allvar och den kände sig utestängd på riktigt. I just det ögonblicket bröt hon övningen, varje gång. Det är något som syns, bara man ser efter. Gränsen blir synliggjord.

Jag tror ofta att mina gränser är väl synliga. Med all otur jag har haft med män, sådana som inte kan kommunicera, så tror jag att det märks tydligt på mig vem jag är, vad jag behöver och vad jag undviker. Ändå är det just samma sorts män jag möter, gång på gång. De som varken kan eller vill prata.

Här går min gräns. Var min vän. Håll mig nära, men försök inte komma hela vägen fram till den som är jag om du inte menar det. Om du inte har för avsikt att lösa situationer som uppstår. Är du en sådan som flyr när det blir jobbigt så låt mig vara i fred, för jag är en kaosmänniska. Jag är jobbig. Och jag tål inte mer. Här börjar mitt allvar.

1. Jag försökte dejta. Han är rätt så underbar faktiskt. Han är fin, har en stadig blick, är uppmärksam och intresserad. Han gör mig lugn. Han gör mig glad. Avslappnad. Vi har liknande värderingar, vilket jag ser som en stor fördel. Han är smart, välformulerad och har en skön humor. Jag älskar hans skratt. Hans famn är en trygg plats, och jag spenderade en halv bakissöndag på hans bröst, sovandes. Skönaste söndagen på länge. Och jag är inte riktigt säker på hur det hände, för jag börjar ju alla mina relationer i fel ände, men inte här. Vi låg inte med varandra det första vi gjorde. Trots att det har varit skrämmande för mig att göra något på ett annat sätt än vanligt har jag tänkt att det känns bra, och han visar ju ändå vägen, så vad gör det att jag är ovan? Jag har en känsla av att han inte är som alla andra män. Han är bra. Det känns i alla fall så. Och rejäl; han lade upp en bild på facebook, någon gång innan vi började träffas tror jag, med en text om att när han gifter sig är skilsmässa inte ett alternativ, för får man problem så löser man skiten. Med andra ord inte som de andra männen jag haft i mitt liv.

2. Jag försökte dejta. Men det är svårt för han håller distansen. Jag vet egentligen inte om han är så intresserad, för vi ses inte särskilt ofta, och kontakten är inte den bästa. Flera gånger har han ställt in när vi skulle träffas, och han svarar sällan på sms. När jag säger att jag inte förstår honom, när jag ställer frågor, så får jag inga svar. Han glider undan och blir tyst istället. Liksom kall. När jag inte får några ord alls, när kommunikationen dör ut, blir jag arg och ledsen, men mest förvirrad. Vad betyder det? Är han konflikträdd? Är han lättstött? Har han fullt upp med sina egna problem? Han kanske inte heller förstår vad som händer, han kanske helt enkelt inte vet vad han vill? Eller vet han men törs inget säga? Jag har så många frågor, som alltid, men får inte ett enda svar, precis som alltid. För han är som de andra männen jag haft i mitt liv. De som inte kan kommunicera, eller vill. De som tar lättaste vägen ut ur mitt liv.

Mitt största problem just nu är att de här två personerna jag beskrivit är en och samma man och jag förstår det inte, hur någon kan vara så fylld av motsatser. Det enda jag vet är att här går min gräns och här börjar mitt allvar. Försök inte komma mig nära om du inte menar det.

Nästan sommarnatt

Postat i dagbok by

Det ser inte ut som det blåser särskilt mycket, men de tunga molnen, mörkgrå till färgen, virvlar förbi i en hastighet som antyder vind. Jag tänker på att gå hem sena nätter som nästan är morgon. Det här är inte en sådan natt. Men jag tänker ändå på den känslan, på barfotasteg mot asfalt (kanske inte barfota, kanske med strumpbyxor vars fotsula är fulla av hål) och doften av morgon som ligger nära inpå. Hur fåglarna låter när de börjar vakna, och ljuset som sakta smyger intill.

Jag brukar säga att jag är bra på att förstöra saker med tanken. Jag analyserar, river sönder och bygger upp på nytt. Hittar logik även där den bör saknas. Fast precis just här har jag inte känt det behovet, förrän ganska nyligen. Jag har låtit saker vara som de är, tror jag, även när det har varit nytt och därför skrämmande. Ändå misslyckas jag, nu sitter jag här med uppvända handflator och konstaterar att jag inte begriper vad som händer eller varför.

För det mesta är jag som en fågel, och ju hårdare någon håller händerna runt mig desto vildare försöker jag komma loss. Men samtidigt behöver jag uppleva känslan av något runt om mig, gränser, händer som väggar, för att inte känna att jag faller i ett ingenting. Jag, som alla andra, behöver få vara sedd och saknad.

sådant jag tänker på, sittandes på min balkong

Postat i dagbok by

Ibland, när det precis har regnat och himlen fortfarande är delvis molntäckt, så har solen en mildhet i sig. Det är som att den inte alls är farligt stark eller sönderbrännande, den är istället trevande, varm men inte het, mjuk och trygg, liksom silad genom alla molntussar och alla regndroppar.

Det är samma lugna, milda och trygga känsla jag får när du ser på mig. Dessvärre är du inte här för att se på mig särskilt ofta.

Hej Sugar Honey

Postat i dagbok, dejting & antidejting by

Du är sötare än socker och honung, säger han till mig på engelska med den där brytningen som känns typisk afrikansk (utan att jag någonsin skulle kunna sätta fingret på vilket land exakt), hela min värld blir så ljus nu när jag ser dig.

Han får mig alltid att skratta, varje gång. Den långa, smala gestalten, de många rynkorna i ansiktet, och glittret i ögonen. En gammal man. Han pratar om kvinnor med mig. Han säger att män vore ingenting utan kvinnor, att vi är det viktigaste som finns. Förstår du mig, frågar han sedan och jag nickar alltid.

Jag önskar dig välgång, hälsa, lycka, och kärlek. Det finns två sorters kärlek, den som är för njutning, och när mannen är färdig så ger han sig av, och så finns det kärleken som aldrig blir gammal. Det är den sortens kärlek jag önskar dig, säger han och glittrar med ögonen: kärlek som aldrig blir gammal och aldrig tar slut.
Och fast jag inte tror på den kärleken så nickar jag, ler och önskar även honom all lycka och hälsa i världen.

Glödande kol

Postat i dagbok by

Om jag är en bild, eller ett skeende, så är jag idag mötet mellan heta stenar (eller kanske glödande kol, för det är något i färgerna där som stämmer med min känsla) och sommarregn, de där stora och tunga regndropparna. Jag är den varma ångan som bildas.

Jag har en bröstkorg fylld av längtan efter stillhet och lugn.