Ni skulle egentligen få en ”Dagens outFITT” idag, men det blev inte så. Största anledningen är att jag tröttnat på bloggandet, och den näst största anledningen är att jag för tillfället är naken. Solen steker här ute, och med en insynsskyddad balkong på sjätte våningen behövs det inte mycket sol för att jag ska tycka att det är lite för varmt, och därmed slänga kläderna. Inte för att jag vill sola mig jämnbrun, utan för att det är skönt att vara naken i solen.
Annars är inte nakenhet min grej. Eller, det är så jag tänker när jag resonerar kring nakenhet, tills jag inser att jag är den som på stranden solar topless medan min dotter badar. Jag är den som står nakenmodell på min gamla konstskola och för bild- och formföreningens konstkurs. Jag är den som säger att alla borde stå nakenmodell, för att få känna hur det är när laddningen kring den egna nakenheten/kroppen avdramatiseras. När man inser att alla de där upphängningarna man har, alla fel man ser, bara finns i ens eget huvud. För en konstskolselev är man en människa. Man har inga kläder, men det är ingen stor grej, för under kläderna är alla lika nakna.
Faktiskt så är det inte förrän nu, det senaste året eller så, som det där med nakenhet har släppt lite för mig. Jag minns första gången jag var naken med en man, han kysste hela min överkropp, men först efter att jag fått honom att lova att blunda hela tiden. Jag tror inte han blundade. Jag har alltid varit så plågsamt medveten om allt jag tycker är fel, som syns extra tydligt när jag är naken. Men så stod jag där, inför en ny klass i min gamla konstskola, läraren gav mig instruktioner och jag lade ifrån mig morgonrocken. Ingen höll för ögonen och skrek. Faktiskt så såg de inte mig överhuvudtaget. De såg ytor, former och färger. Kött. En kropp. Som vilken som helst.
Och nu, när jag är naken med någon, så bryr jag mig inte längre på samma sätt. Jo, det finns grejer jag irriterar mig på, men jag kan ändå vara rak i ryggen. När jag har sex får jag inte någon man att lova att han ska blunda först. För jag har insett att allt det där jag tycker är så hemskt bara finns i mitt huvud. Jag kanske tycker att mina bröst är hemskt mjuka på ett dåligt sätt, men han verkar ju gilla dem när han håller om dem och kysser dem, ett i taget. Så vem är jag att klaga? Och den avsexualiserade kroppen: ibland lutar min dotter sitt huvud mot mitt bröst, för att få en kram, och hon säger att mina bröst är så lösa och mjuka, och att det är bra. Återigen, vem är jag att klaga?
Så, jag vill säga att nakenhet inte är min grej, men jag vet inte riktigt varför jag vill säga det, när jag uppenbarligen spenderar en hel del tid naken. Jag tror det är för att själva grejen, att vara naken, ofta förknippas med exhibitionism av någon form. Jag hoppas att det kan försvinna. Kopplingen. För det är bra jävla skönt att vara naken. I solen. Fast ja, när man är ensam på en insynsskyddad balkong alltså.
