Vad är grejen med svartvita människor?
Jag vet att alla gärna protesterar när man säger att världen ofta ser så svartvit ut, för ingen vill erkänna att det är sådana. Antingen eller människor. Det finns så många olika nyanser, brukar jag själv säga, eller när jag tröttnar ur helt: gråblaskigt allting.
Men faktum är att det där svartvita faktiskt finns. Jag tycker det tydligast syns när man diskuterar genus/feminism.
Man kan aldrig bara ta det som är bra och införliva i det som redan finns. Man måste göra om allting, även det som fungerar, och man måste göra allt tvärtom. Inte annorlunda, utan helt och hållet tvärtom.
Första gången jag stötte på någon som använde ett könsneutralt pronomen var under en av kurserna i kreativt skrivande. Januari, 2010. Jag blev irriterad på ordet, som då stavades hän.
Nu blir jag inte irriterad längre. Nu är jag mest road. För det mesta.
I twitterflödet ställdes frågan hur man kunde hata ordet, bara för att det var ett ord. Jag svarade att man kan hata det om man som jag är ordfascist. Jag tycker om bra ord. Starka. Svaga med. Vackra. Fina. Men påhittade ord som dessutom är fula stör rytmen i en text.
Den där tjejen på kursen jag gick, hon hade skrivit en dikt eller en novell (minns inte längre) i vilken hon av ren lathet hade använt ordet hän eftersom hon inte vill ge karaktären i texten ett kön. Hon ville inte att man som läsare skulle fästa för stor uppmärksamhet vid könet. Om det var en man eller kvinna. Det var ju en människa. Och det är ju skitbra, men vilken effekt fick det? Hur reagerade jag som läsare? Det enda jag lade märke till var att det var en hän. Eller hen. Oerhört störande. Texten hade kunnats skriva om så att man aldrig ens lade märke till att man aldrig fick veta vilket kön karaktären hade. Jag tänker på Jeanette Winterson som lyckas skriva hela romaner där man aldrig får veta om huvudkaraktären är en man eller en kvinna. DÄR kan man snacka könsneutralitet, och att man tar fokus från könet.
Hen tar fokus från det jag försöker förmedla. Hen tar fokus från det jag vill ha sagt. I samma sekund jag säger hen så slutar du lyssna på det jag säger och fokuserar på ordet, kanske till och med förbereder dig lite på en könsneutralt pronomen-diskussion.
Men fine, om folk är för lata för att säga ”hon eller han”, och hellre säger hen, så får de göra det. Jag väljer att inte göra det. Det är säkert ett bra ord när man i vissa samtal är osäker på en människas kön. Viktigt att minnas är dock att det faktiskt bara finns två kön. Det finns män, och det finns kvinnor. Nu tycker ni jag är svartvit, inte sant? Sedan finns det människor som rent fysiskt är män, men som upplever sig själva som kvinnor, och tvärtom. Det finns hermafroditer, transvestiter, transsexuella, det finns manliga män och kvinnliga kvinnor och lika många kvinnliga män och manliga kvinnor. Är det tillräckligt med gråzoner? Rent fysiskt så finns det män, och så finns det kvinnor.
Hen existerar i fysisk form på samma sätt som den där spunken gör, den som Pippi letar efter.
Pippi växte upp, hon hittade aldrig sin spunk, för den där skalbaggen hon trodde var en spunk hade redan ett namn. Fortfarande som vuxen letar hon efter ett användningsområde för ordet, tills en dag då hon börjar jobba som lärare i skolan. Jo, säger hon till barnen, en spunk! Det är något jättespännande. Det är inte en pojke, och inte en flicka. Det är ett ingenting! Hur ser en spunk ut, frågar barnen. Ingen vet, svarar Pippi. Som dig, kanske. Som er alla.
Vem har kommit på att det här med hen är något vi ska lära barnen inom barnomsorgen?
Min dotter är en hon. Ingen ska säga något annat till henne. Hon är en fri liten människa som kommer växa upp och fatta sina val. Hon leker med Barbie och hon klär sig i rosa, och det har hon valt helt själv. Hon har en fantastisk familj runt omkring sig, pappa, bonusmamma, syrra, mormor, moster, morbror, farmor, farfar och alla andra, som alla presenterar nya förslag på hur man kan tolka verkligheten. Hon snarkar ibland när hon sover, hon tycker om att göra tomteskägg av badskummet när hon badar, och hon älskar Mr. Bean. När vi går på bio är hon den mest högljudda, hon tycker inte om att spela trumpet och hennes glider är snabbast i pulkabacken. Och det är ju därför jag älskar henne. För att hon är bäst. Oavsett kön. Det innebär inte att hon är könlös. Eller könsneutral. Det innebär att hon är människa, naturligtvis.
Och den dagen någon kan visa mig en människa som verkligen är en hen (jag visar min om du visar din, tänker jag nu) så ska jag introducera begreppet för henne. Den dagen hennes skola kommer på att de ska börja använda hen när de talar till och om barnen så startar jag friskola där barnen får göra som de själva vill, fast det inte är okejat med feministerna och genusvetarna först. Det är jättebra att vi försöker påverka framtida generationer, det säger jag inget om. Men det får inte vara fult för en flicka att vara flicka, eller för en pojke att vara pojke.
Etiketter:barn, feminism, genus, hän, hen, könsneutralt pronomen
