Människor kan vara rätt elaka mot varandra, men någonstans går en gräns för hur mycket någon tål. Jag minns att vi hade någon övning med en dramapedagog, en grupp människor skulle utesluta en person, inte släppa in, och hon övervakade övningen, sade att man kunde se i den ensamma personens ögon när leken övergick till allvar och den kände sig utestängd på riktigt. I just det ögonblicket bröt hon övningen, varje gång. Det är något som syns, bara man ser efter. Gränsen blir synliggjord.
Jag tror ofta att mina gränser är väl synliga. Med all otur jag har haft med män, sådana som inte kan kommunicera, så tror jag att det märks tydligt på mig vem jag är, vad jag behöver och vad jag undviker. Ändå är det just samma sorts män jag möter, gång på gång. De som varken kan eller vill prata.
Här går min gräns. Var min vän. Håll mig nära, men försök inte komma hela vägen fram till den som är jag om du inte menar det. Om du inte har för avsikt att lösa situationer som uppstår. Är du en sådan som flyr när det blir jobbigt så låt mig vara i fred, för jag är en kaosmänniska. Jag är jobbig. Och jag tål inte mer. Här börjar mitt allvar.
1. Jag försökte dejta. Han är rätt så underbar faktiskt. Han är fin, har en stadig blick, är uppmärksam och intresserad. Han gör mig lugn. Han gör mig glad. Avslappnad. Vi har liknande värderingar, vilket jag ser som en stor fördel. Han är smart, välformulerad och har en skön humor. Jag älskar hans skratt. Hans famn är en trygg plats, och jag spenderade en halv bakissöndag på hans bröst, sovandes. Skönaste söndagen på länge. Och jag är inte riktigt säker på hur det hände, för jag börjar ju alla mina relationer i fel ände, men inte här. Vi låg inte med varandra det första vi gjorde. Trots att det har varit skrämmande för mig att göra något på ett annat sätt än vanligt har jag tänkt att det känns bra, och han visar ju ändå vägen, så vad gör det att jag är ovan? Jag har en känsla av att han inte är som alla andra män. Han är bra. Det känns i alla fall så. Och rejäl; han lade upp en bild på facebook, någon gång innan vi började träffas tror jag, med en text om att när han gifter sig är skilsmässa inte ett alternativ, för får man problem så löser man skiten. Med andra ord inte som de andra männen jag haft i mitt liv.
2. Jag försökte dejta. Men det är svårt för han håller distansen. Jag vet egentligen inte om han är så intresserad, för vi ses inte särskilt ofta, och kontakten är inte den bästa. Flera gånger har han ställt in när vi skulle träffas, och han svarar sällan på sms. När jag säger att jag inte förstår honom, när jag ställer frågor, så får jag inga svar. Han glider undan och blir tyst istället. Liksom kall. När jag inte får några ord alls, när kommunikationen dör ut, blir jag arg och ledsen, men mest förvirrad. Vad betyder det? Är han konflikträdd? Är han lättstött? Har han fullt upp med sina egna problem? Han kanske inte heller förstår vad som händer, han kanske helt enkelt inte vet vad han vill? Eller vet han men törs inget säga? Jag har så många frågor, som alltid, men får inte ett enda svar, precis som alltid. För han är som de andra männen jag haft i mitt liv. De som inte kan kommunicera, eller vill. De som tar lättaste vägen ut ur mitt liv.
Mitt största problem just nu är att de här två personerna jag beskrivit är en och samma man och jag förstår det inte, hur någon kan vara så fylld av motsatser. Det enda jag vet är att här går min gräns och här börjar mitt allvar. Försök inte komma mig nära om du inte menar det.